”De flesta människor betraktar mycket oftare tingen via intellektet än med ögonen. Istället för färgade rymder blir de medvetna om begrepp”, varnade Paul Valéry 1894. Just som färgade rymder framstår Roger Mettos måleri när det är som bäst. Dess färgkaskader är en utmaning för blicken. Och det är så urskillningslöst, uppskruvat och provocerande färgstarkt att man knappt tror sina ögon!

I utställningen In the Heart of the Mountain återkommer motiv från Klippiga bergen och från Lappland. Anspelningar på både nybyggarnas Vilda västern och midnattssolens Kiruna, där Metto var född och uppvuxen, lagras på samma bildyta.

Men det handlar aldrig om några realistiska tolkningar av ett landskap. I Mettos skimrande färger upplöses verkligheten. I målningarna återskapas istället drömmens geografi. Färgskiftande bergskedjor svävar där som kulisser för indianer, cowboys, seriefigurer och skidåkare.

De karikatyrmässigt återgivna människosilhuetterna är genomgående små, oansenliga inför den mäktiga naturen, men också inför alla de djur, växter och föremål som omger henne. Målningarnas format skiftar från små till riktigt stora, men är företrädesvis avlånga. För- och bakgrund glider in i varandra, vilket skapar en närmast filmisk rörelse i bilderna. Men när formspråket består av en blandning mellan det realistiska och det abstrakta raderar berättelserna sig själva.

Mettos måleri har en lysande aura över sig. Effekten förstärks genom kontrasten mot de grafiska blad, företrädesvis i torrnål, som visas parallellt. Till att börja med verkar de oramade dukarna vara ett resultat av en uppsluppen lek med färg och pensel. Men i dessa kulörta översvämningar upptäcker man så småningom en säregen rytm och logik.

Successivt lär man sig också känna igen gällande kompositionsregler. Det är en målerisk idé som är konsekvent genomförd och uppfriskande våghalsig med sin intensiva färgskala som igenkänningstecken. Men med denna konsekvens smyger sig också i längden in en risk för en viss förutsägbarhet.

Mer än verk av flera andra samtida konstnärer måste Roger Mettos måleri betraktas i original. Tjocka, kletiga lager samsas stundom på samma duk med släta, pastellskimrande partier. Inga reproduktioner förmår ge rättvisa åt dessa färgspel. I tryck försvinner den lyster som legitimerar deras existens. För det är främst direkt från dukarna som detta säregna drömkalejdoskop vill tilltala betraktarens ögon.