Svenska konstnärer har ofta rört sig i formation. Anpassningen till gruppen har varit betydelsefullare än individualitet. Tänka rätt viktigare än tänka fritt. Det gäller inte minst för 1900-talsmodernismen där starka röster varit få. Ett lysande undantag är GAN, Gösta Adrian-Nilsson (1884-1965).

Trots att han glupskt anammade åtskilliga av sin tids stilar och tankegods – symbolism, kubism, futurism, expressionism, konstruktivism, teosofi – gjorde han alltid det övertagna till byggstenar i en genuint egen konst. GAN använder hela tiden det han finner på sin rastlösa väg ytterst personligt, allt omformas till det egna.

Där liknar han några av kulturhistoriens stora, Goethe, Blake, Goya. Med dem delade han förmågan att leva och verka på den svåra gränsen mellan social gemenskap och konstnärligt utanförskap, en balansakt som för andra nyskapande konstnärer med svagare psyken än GAN:s inte sällan blivit ödesdiger.

Vad som räddar GAN från stilarnas ytlighet och grupptryckens förkvävning, kanske också från galenskapen, är helt enkelt hans homosexualitet. Han lever i den. Han lever ut den i en tillåtande subkultur, i en tid då den är både olaglig och onämnbar. Och viktigast: han hittar uttrycken för den i sin konst.

Som vår ledande expert på GAN, Jan Torsten Ahlstrand, har visat i flera böcker är det homosexualiteten, eller rättare sagt omformandet av den till personligt språk, till komposition, symbolik och emblematik, som gör att GAN inte bara frigör sig från döda stilkonventioner, utan också undgår 10-talsmodernismens obehagligare sidor: krigshets, våldsdyrkan och övermänniskoideal.

GAN:s bilder, som kan ha motiv och titlar som Matrosernas krigsdröm, Indianstrid och Ombord på pansarbåten, underminerar ständigt enkla ideologiska läsarter. Målningarnas viktiga undertext är sårbarhet, känslighet, sammansattheten hos det manliga, trots bildernas så betydelsefulla vitalistiska energi.

Ingen svensk modern konstnär uppvisar en sådan spänning mellan formernas självtillräcklighet och känslornas öppenhet som GAN. Att se en av hans målningar är inte sällan att blicka in i hårt sammanpressade geometriska svalg av erotisk laddning.

Waldemarsuddes och Ahlstrands aktuella GAN-utställning ger med sina drygt 120 verk en fint nyanserad bild honom, alltifrån hans första fas som symbolistisk dekadent i bild och dikt, över hans plötsliga modernistiska omvändelse under 10-talet – hans stora, heta period – till det senare måleriets plangeometrier och konstruktivistiska svalka. Här finns sällan visade bilder, som miniatyrgouachen Skeppsbrott från 1927, ett guldkorn.

Mina egna favoriter på utställningen är två matrosmålningar från 1917, GAN:s mest benådade år. I Matroser och pantrar utför tre av Svenska flottans sjömän i gult en roterande kontradans med tre blå pantrar, allt i ett kalejdoskopiskt bildrum. Kanske tänkte GAN på sin idol Oscar Wildes uttryck ”feasting with panthers” (om umgänget med prostituerade män) när han utförde målningen. Oscar Wilde var hursomhelst långt tidigare frigörande för honom. I en tuschteckning av Wilde från 1908 (visas på utställningen) förebådas GAN senare, hårda och kantiga formspråk.

Mitt andra val, Ombord på pansarbåten, är stramare, men också lugnare, mer meditativ, möjligen också mer melankolisk – en bild att stiga in i, vistas i. Formationer av blå och röda matroser omslutna av smekande arabesker av vit rök signalerar till betraktaren på hemliga språk. En ram av olikfärgade flaggor håller ihop tittskåpet. Målningen för tankarna till de lådor med fetischer som skapades av Joseph Cornell och Jasper Johns närmare vår tid. Med Cornell delar GAN också en kärlek till en mycket speciell, mycket magisk blå färg.