Art Basel - världens största och mest prestigefulla konstmässa - ger varje år en fingervisning om i vilken riktning den internationella samtidskonsten är på väg. Sex och nakenhet är stående teman, samhällskritiska och politiskt ifrågasättande verk likaså. Men trots allmäntillståndet i världen tycks det som om intresset alltmer förskjuts mot ett design- och lustiga-huset-artat koncept med vattenkaskader, mobila arrangemang, karuseller, påfrestande ljud och förrädiska rum.

Ett exempel på denna strömkantring är den fransk-algeriske konstnären Kader Attia som i våras rönte uppmärksamhet för sin vägg med svarta polisbatonger i ett kalligrafiskt mönster på Palais de Tokyo i Paris. Upploppen mellan polis och andra generationens invandrare i den franska huvudstaden bildade relief. I avdelningen Art Unlimited på Art Basel - där ett 70-tal konstnärer spänner musklerna - är de politiska referenserna hos Attia som bortblåsta.

Genom sitt svenska galleri Andréhn-Schiptjenko presenterar Attia ett rum helt och hållet klätt med spegelglas. Ett dussintal silverfärgade och makligt roterande borrar skapar en illusion av förvridna kolonner i en förtrollad spegelsal. Sex, sju nya rum och våningsplan uppenbarar sig när jag vänder blicken mot golv respektive tak. Jag kapitulerar helt för detta suggestiva verk. Jag byter några ord med Attia om Infinities (Oändligheter) och han berättar om sitt intresse för psykoanalytiska frågor och inre mänskliga rum.

Från taket i Art Unlimiteds 12000 kvadratmeter hangarliknande byggnad svävar den franske konstnären Xavier Veilhans Le grand mobile (Den stora mobilen), en motordriven installation på 440 kvadratmeter med uppblåsbara, svarta sfärer. Verket utgör ett typexempel på hur meningslöst det ofta blir när konst kliver över och blir design.
Inte långt därifrån visar det svenska galleriet Brändström & Stene ett tidigt verk i två delar av Cecilia Edefalk. Baby från 1986-87 består av en målning i
kolossalformat av en kvinna samt av en filmprojektion av samma målning. Prislappen är fem miljoner och galleriet hade, enligt Jan Stene, fram till fredag lunch haft spekulanter från Frankrike, Italien och USA. Samtidigt hade flera hugade intressenter fått nobben eftersom deras intresse endast rört sig om att kamma hem egen profit genom att sälja verket vidare.

Årets upplaga av Art Basel är väloljad, snygg och stundtals hisnande, men vi befinner oss samtidigt ljusår från en konst med ambition att förändra världen. Det beskedliga och lätt manierade draget går stick i stäv med idén om samtidskonsten som Gossen Ruda, som samhällsomstörtare med en förmåga att ruska om gamla hierarkier i sina fundament. På en mässa som den i Basel tenderar konsten mer att bli den ekonomiska maktens statement än en dialog.

Art Basel är uppdelad i en rad avdelningar och satellitprojekt. Nytt för i år är bland annat ett försök med en latinamerikansk sektion. Antalet gallerier sväller hela tiden och nya mäktiga sponsorer kommer
till - allt ett utslag av en global högkonjunktur. Totalt 300 gallerier deltar och tillsammans representerar de över 2 000 konstnärer med verk från tidig 1900-talsmodernism till sådant som slutförts precis till öppningsdagen.

För första gången lanserar mässans 40-årige general Samuel Keller ett indiskt och ett turkiskt galleri: Galerie Nature Morte från New Dehli samt Galerist från Istanbul. Nästa år gör Keller sin sista mässa för att därefter ta över som direktör för det Louisianaliknande och prestigefulla konstmuseet Fondation Beyeler några minuter med spårvagn från Basel.

Medan Art Unlimited ger konstnärerna rejält med svängrum uppstår de vanliga problemen i mässans galleribås. Trots profilerade presentationer med verk i toppklass är det svårt att uppfatta de enskilda bidragen där de hänger tätt monterade bredvid varandra som i en osorterad frimärkssamling. Det säger sig självt att det finns mer publikvänliga sätt att uppleva konst på. Det gäller i synnerhet de mer efemära verken och där nya
konstnärliga metoder och material ska presenteras.

Men trots belackare som fnyser åt högkommersiella mässor fyller Art Basel en funktion för de konstintresserade som inte har tid eller pengar att ta del av tunga utställningar på museer och konsthallar runt om i världen. På några dagar går det i Basel att bilda sig en uppfattning om tillståndet för den kommersiella samtidskonsten.

Det är också en påminnelse om att konsten, hur fri och icke-kommersiell den än vill vara, aldrig spelar i en egen zon. Den ingår i en intrikat väv där kuratorer, sponsorer, inflytelserika samlare och företrädare för museer och konsthallar i allt större utsträckning sätter agendan.

För mässans mest perfekta tajming stod konstnärerna Douglas Gordon och Philippe Parreno. Samtidigt med fotbolls-VM presenterade de för första gången i ett konstsammanhang sin hårt marknadsförda film ”ZIDANE a 21 Century Portrait” (premiär utom tävlan på filmfestivalen i Cannes). Screeningen i Basel ägde rum efter mörkets inbrott på fotbollsstadion
St Jakob, ritad av den världsledande arkitektduon Herzog & de Meuron.

Under 90 minuter fångar Gordon och Parreno den franske mittfältaren Zinédine Zidane ur 17 kameravinklar. Fokus ligger på Zidanes ansikte: i profil och en face. Märkligt tyst och Garbolik ter sig denne en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna på plan. Enstaka ”ahi” - hit med bollen - och ”va, va” - kom igen - är vad man uppfattar.

Ett stenkast från mig på stadion i torsdags kväll satt den legendariska Florentino Perez, före dette president i Real Madrid och den som år 2001 köpte över Zidane från Juventus till Real Madrid för 700 miljoner. Världarna sluter sig samman - samme Florentino Perez visar sig också vara en konstsamlare av rang.