1965 gjorde den amerikanska konstnären Lowell Nesbitt en serie målningar av IBM:s nyligen lanserade datorer IBM 1440 och IBM 6400. Målningarna har beskrivits som tidstypiska försök att tränga bakom datorns tvetydiga väsen som å ena sidan en rationell räknemaskin, å den andra något med närmast mänskliga egenskaper.
När Färgfabriken nu visar en retrospektiv utställning med ett tjugotal verk av Ola Pehrson, som 2006 omkom i en tragisk bilolycka, är det liknande frågor som står i centrum. Liksom Nesbitt ägnade Pehrson sig åt att förstå sin tids medier.
I verk efter verk vände Pehrson bokstavligen ut och in på medierna för att undersöka deras uttryck och innehåll, och framför allt: deras status som tolkningsföreträdare. Han har byggt en attrapp till en platt-tv, ett Windowsgränssnitt i frigolit, en träbyrå som motsvarar ett digitalt lagringsutrymme på hårddisken, med hjälp av modellera, kartong och skräp rekonstruerat en dokumentärfilm, låtit en yuccapalm investera på börsen och omvandlat fondbörsens indexgrafer till musik. Systematiskt har han undersökt frågor som: Vad är ett medium? Hur förmedlar det betydelse? Varför tror vi på dem? Hur går det att förstå deras makt?
Med televisionen och datorn som återkommande motiv utforskade Pehrson relationen mellan medier, verklighet och fiktion och lyfter fram dem som centrala för vår förståelse av omvärlden. I Interview visar tre tv-monitorer en intervju med en man som talar japanska. Samtliga monitorer visar samma intervju. Läser man textremsorna upptäcker man däremot att de handlar om helt olika saker. Verk som TV, plates & (bowls) och Hunt for the unabomber bygger på dokumentärfilmens anspråk på att förmedla verklighet. Med hjälp av såväl en syntetisk röst som originalljudet framställs innehållet med närmast vetenskaplig saklighet. Och i Yucca invest trading plant och Nasdaq vocal index gestaltas samspelet mellan medier och ekonomi.
En gemensam nämnare i verken är dock att sanningsanspråken inte framställs som inneboende i mediet i sig. Istället är det vad vi tillåter dem att betyda, som är det väsentliga. Verken är ofta underfundiga och lockar lätt till skratt. Men istället för att stanna vid det, blottlägger Pehrson med enkla medel vår egen roll i mediesamhället.
I tidigare recensioner av Pehrsons verk har jag lyft fram hans närmast fenomenologiska undersökningar av medierna, särskilt televisionen. När hans samlade produktion visas framstår detta ännu tydligare. Medierna och samtidskonsten är många gånger sammanvävda. Att undersöka sin tids medier på det sätt som Pehrson gör, måste därför ses som tankeväckande försök att förstå sin samtid.
