Gerhard Richter är en av de mest kända europeiska konstnärerna, verksam från 1950-talet fram till idag. Mer än någon annan har han ifrågasatt, analyserat, vänt och vridit på måleriet som material och förmedlare av mening.
Utställningen Gerhard Richter: Panorama visar upp alla de väsentliga delarna av detta konstnärskap, samt en hel del överraskningar och börjar kronologiskt från början.
Åtminstone börjar utställningen där hans konst som vi känner den tog fart, när han som 30-åring flydde till Västtyskland från Dresden i öst. Bakom sig lämnade han en väletablerad karriär som muralmålare samt sina föräldrar som han aldrig mer skulle träffa.
I de tidiga målningarna speglar han med sina svartvita färger världen runtomkring i det obekanta väst och börjar sitt livslånga projekt att måla av fotografier, i början med motiv från reklam, turistbroschyrer, pornografi liksom sitt eget familjealbum (en av få ägodelar han fick med sig över gränsen).
Gerhard Richter konfronterar med sina målningar de mest obehagliga av sanningar, de djupaste av det tyska samhällets trauman, den breda allmänhetens relation till nazistpartiet och senare Baader-Meinhofligan. Hur lever man som familj med sin historia?
Porträttet av Onkel Rudi från 1965, som iklädd sin naziuniform ler mot betraktaren, hänger bredvid Tante Marianne. Den unga kvinnan i bilden är också Richters släkting, pojken han själv som litet barn. De är tätt sammanflätade och många har diskuterat hur vi ska förstå de utsmetade linjerna mellan kropparna, som gör det än svårare att skilja dem åt. Marianne led av psykiska problem, blev därför tvångssteriliserad under nazisternas rashygien och dödades mot slutet av andra världskriget.
Precis som man måste förstå motiven, måste man samtidigt reflektera över hur de är gjorda. Den extrema precisionen och ihärdigheten i hans fotorealism såväl som i abstraktionerna är djupt imponerande.
Utställningens kronologiska hängning visar hur pendlingen mellan det avbildande, illusoriska, och det absolut abstrakta pågått från sent 50-tal till idag. Den visar också upp målaren Richter som ägnat sig åt såväl fotografi och grafik som performance och skulptur.
Det mest typiska för Gerhard Richter är suddigheten som går som en linje igenom hela konstnärskapet; allt måleri, hur fotografiskt exakt det än är, är till någon grad utsmetat. Richter menar att det abstrakta är högst illusoriskt och det avbildande extremt abstrakt. Till och med den stora röda abstrakta målningen från 1997 är ett spel mellan klarhet och suddighet, dova toner och en ilsket uppskruvad färgskala.
En av de mest betydande uttolkarna av Richter, Benjamin Buchloh, tampas med just det suddiga, hur man ska förstå det. Richter själv säger att kanske kan ett fotografi vara ofokuserat, men aldrig måleri. Hur suddigt det än är det precist applicerat – måleri är alltid exakt.
Ändå går det aldrig att skärpa blicken, än mindre då rummen är fullpackade med verk, de ofta stora målningarna hänger tätt. Till skillnad mot föregångare som Caspar David Friedrich, inbjuder inte Richters landskap till att kontemplera över.
Muros de Luz ut från väggarna och det finns inget utrymme för att andas ut innan nästa tränger sig på. Mot slutet av utställningens 14 rum sätter utmattningen in, och det är just detta som är så lysande; hängningen som helhet är en snillrik spegling av intensiteten i Richters verk. Kort och gott fenomenalt.
Utställningen går vidare till Neue Nationalgalerie, Berlin, 12/2 – 13/5 och Centre Pompidou, Paris, 6/6 – 24/9.
