Det figurativa måleriet har hållit 2000-talet i ett järngrepp och även om intresset knappast svalnat präglar ett icke-föreställande måleri åtminstone tre av höstens tidiga utställningar: Per Kesselmar på Galleri Natalia Goldin, Sigrid Sandström på Galleri Olsson och Erik Jeor på Galleri Angelika Knäpper.

I Erik Jeors magnifika akvareller tycks vi förflyttade till 50-talet och Henri Michauxs informella måleri, en hallucinogen värld där de berättande strukturerna för länge sedan gett vika. Hos Jeor finns ingen mittpunkt eller vilja att demonstrera en visuell syntes. Helheten blir aldrig större än delarna.

Stjärntöcken av pigment och vatten sveper över de sträva pappersarken på över en kvadratmeter. Människan har alltid letat efter igenkännbara mönster i det okända och fram ur sorgfläckarna träder branta bergsmassiv, slingrande vattenväxter, leopard- och prickiga äggskalsmönster.

Jag förlorar mig snabbt i dessa poetiska kompositioner där en raffinerad svärta och dunkla toner ställs mot bilder med en nästan sötsliskig kolorit – en dragning åt gult, violett och giftgrönt. De stundtals väl skruvade titlarna pockar samtidigt på en mer prosaisk tolkning till nackdel för utställningen som helhet.

Jag tänker på akvarellen Jocelyn Wildenstein’s X-ray, ett av utställningens starkaste verk. Stänglar i bruna och återhållet blå toner skapar en dov musikalisk klang och här och var i detta grundackord har konturskarpa och ettriga detaljer kilat sig fast.

Jocelyn Wildenstein var jetsetdivan som för 25 miljoner lade sig under kniven för att se ut som en katt, sin svekfulle makes älsklingsdjur. Kunskapen om hennes makabra plastkirurgi begränsar tolkningen av verket. Framför mig ser jag ett förvandlingsnummer där köttslamsor, florstunna hinnor och broskbitar dansar runt på operationsbordet i väntan på det stora undret.

Grundtemat tycks klar och i akvarellen There you sit with your back turned stegras upplevelsen av en rå och fysisk erfarenhet. I den abstrakta kompositionen gläntar ett kranium på sin käke och blottar några vitpolerade tänder.

De rosaröda pölarna och oordningen på bildytan antyder en orgiastisk slakt, ett mysteriespel i wieneraktionisten Hermann Nitschs anda.

Utställningens övergripande titel Quark (kvark) anspelar på universums minsta byggsten, grunden till all fysisk materia. Kvarkarna uppträder alltid i symbios med andra kvarkar och här har Erik Jeor hittat en titel som fungerar. Hänvisningen till partikelfysiken pekar vidare mot James Joyce. Teoretikerna bakom den hisnande kvarkupptäckten lär ha knyckt ordet från en gåtfull formulering i Finnegans Wake.

Hos Erik Jeor finns som hos Öyvind Fahlström en fascination för kosmiska sammanhang, mentala tillstånd och outgrundliga skapelseberättelser. Men Fahlström var petigare och i motsats till Jeor skapade han stränga system och spelregler för hur han använde sina symboler.

Erik Jeor är inte intresserad av absoluta scheman. På ett tidigt stadium släpps slumpen in och i takt med att det tåliga ateljébordet av flygplansplywood vinklas hittar vattenströmmarna sina spår på papperet. Olika grader av fuktighet och väta skapar olika sorters möten. Med pensel frammanas delikata fördrivningar och kristalliska detaljer i mellanrummen. Flyktigheten ställs mot en disciplinerad ordning.