I konsten att registrera den tid som flyr har kameran överlägset större talang än vår blick. Det händer något magiskt när ett gammalt fotoalbum öppnas. Bilderna gör oss till tidsresenärer. Vi noterar de järnvägsstationer som vi i förbifarten passerar och upptäcker namn på bortglömda eller okända platser. Vi hamnar på villovägar, men fortsätter färden trots återvändsgränder och frågetecken. Händelser från det förflutna blir samtida med oss. Klockorna går baklänges. Tiden är ur led. Den krymper, tänjs, upplöses.
Det är lätt att drabbas av en sådan omtumlande stämning i Moderna museets salar, där gamla fotoskatter skimrar. Den genomgripande samlingsomhängningen har pågått i tre etapper. Lite som Benjamin Buttons otroliga liv vecklas historien ut enligt omvänd kronologi. Den sista anhalten gäller fotografins barndom och uppväxt.
Fotopionjärer från 1840 till 1930 lyfts fram. Det är smått hisnande att en så rik presentation hämtats direkt från museets egna magasin, där bland annat William Henry Fox Talbot, Félix Tournachon Nadar och Eadweard Muybridge finns representerade. Samlingens historia och idéerna kring Modernas omvälvande fotosatsning sammanfattas i en nyutkommen bildrik bok.
Att Julia Margaret Camerons mjuktecknade porträtt får ett eget rum är både väntat och rimligt. Att August Sander nysakliga medborgarkrönika från Weimartiden får ett annat är en fullträff. Dessa insprängda separatutställningar är ett lyckat sätt att skapa andrum i den dynamiska fotohistorieskrivning som pågår här. Genrer, stilar och tekniker avlöser varandra. Stämningarna växlar mellan vardagsstillhet och storslaget äventyr, mellan kabinettporträttens värdiga pondus och piktorialismens tekniska experiment. En av de största behållningarna är att autokromer, fotogravyer och andra gamla tekniker, omsorgsfullt omhändertagna av fotografikonservatorer, exponeras i utställningen och beskrivs i boken.
I salarna ges det plats både åt oväntade kopplingar och överraskande möten. Krimkriget i Roger Fentons bilder. Pascal Sébahs resor till Bosporen och Egypten. Carleton E Watkins vandringar i vildmarkerna i Yosemite Valley. Hängningen är övervägande elegant. Här finns dock vissa missar. Det är synd att Edward Curtis porträtt av Nordamerikas indianer placeras i en avdelning som ägnas åt landskap och arkitektur. Individer som representerar en rik ursprungskultur framstår i detta sammanhang som exotisk rekvisita i naturen.
I det överväldigande urvalet om tusentals fotografier finns det många guldkorn. Det kan vara den unga Greta Garbos förstulna blick från ett Goodwinporträtt eller Gösta Hübinettes experiment med oskärpa för måleriska effekter i landskapsfotografi. Här finns också Nils Strindbergs bilder från Andrées mytomspunna polarexpedition i luftballongen Örnen. Den visuella dokumentationen ger färdens tragiska utgång blodisande dimensioner.
De gamla fotografierna anförtror oss sina fragmentariska berättelser om glädje och smärta bortom tid och rum. Vi sneglar bakåt medan vi lever med blicken riktad framåt, mot något som inte existerar. Det är enda sättet att förstå tillvarons märkliga proportioner, om Kierkegaards övertygelse får gälla.
