Det är bara en knapp ­kilometer mellan de fyra konstmuseerna, förenade av Paseo del Prado – och en frän lukt av grisskit. Man vårgödslar gräsmattorna framför det pampiga Prado med en av världens största konstskatter och den gröna mittsträngen längs avenyn utanför. Biljettkön sträcker sig ända från Velázquez – som bronsstaty vid västra porten – till Goya vid den norra, där huvudentrén ligger.

Så brukar det vara på helgerna, men nu finns det extra mycket som drar publiken till Prado; sedan i höstas har det anrika ­museet byggts ut (22000 kvadratmeter till) med ”El Cubo de ­Moneo”, en röd tegelkub, signerad Rafael Moneo, världsberömd spansk arkitekt, med nya hallar, auditorium, kafé, butik och kontor.

Där visas nu – fram till 20 april – storverk av spanska 1800-talsmästare: utsökta skulpturer och dramatiska monumentalmålningar från Goyas sista till Sorollas modernaste; hundra verk som ­varit undangömda för allmänheten i tio år.

En gammal klosterruin på kullen bakom museet har införlivats med Moneos kub; där står nu ­statyer av kejsar Carlos V och Felipe II – glorifierande verk av Leoni på 1500-talet – badande i ljuset från 40 valvfönster, tio i varje ­väderstreck.

I slussen mellan nya och gamla Prado finns några andra statyer värda att närma sig: åtta musor i vit marmor, i en halvcirkel mot en klarröd fönstervägg. De tillhörde en gång den svenska exdrottningen Kristina, inköpta i Rom på 1670-talet. Hela hennes samling av antika skulpturer köptes senare av de spanska kungarna och finns numera på Prado.

Till Prado hör också Casón del Buen Retiro ett kvarter bort, ett litet palats som öppnades i februari efter tio års totalrenovering. Där kan man nu se den italienske barockmålaren Luca Giordanis konst: svulstiga och blekfeta tavlor och takmålningar (1690-talet) som förhärligar Carlos II och det spanska kungahuset.

–Hans verk var ett preludium till Francisco Goyas konst, påpekar Andrés Úbeda som är utställningsansvarig.

Den 15 april öppnar ”Goya i krigstid” på Prado, en utställning till minne av Madridbornas resning mot Napoleons ockupationsmakt för precis 200 år ­sedan. Där ställs två av Goyas mest kända verk ut: slaget vid Puerta del Sol den 2 maj och arkebuseringarna av upprorsmännen dagen efter, bägge målade 1814.

123 år senare gestaltade Pablo ­Picasso krigets fasor i sitt monumentalverk Guernica, målad i vrede under spanska ­inbördeskriget (1936–39). Denna världsberömda målning hänger numera på Reina Sofía-museet, där Picasso, Gris, Miró och Dalí är de största namnen.

Fram till 5 maj visas mer än 400 verk av Picasso, merparten utlånade från Picassomuséet i Paris medan man bygger om där. Utställningen består av fyra kronologiska delar, med många exempel på de tiotusentals målningar, skulpturer, keramik, teckningar och gravyrer som den produktive Picasso gjorde från 1890-talet fram till sin död 1973.

Den spanska regeringen har betalat 3,5 miljoner euro (33 miljoner kronor) för lånet från Paris – vilket lär betala sig med tanke på publikrusningen: över 60000 besökare per vecka. Och det är värt varenda euro, försäkrar Manuel Borja-Villel, chefen för Reina Sofía.

–Detta är verkligen en unik utställning. Detta är ”Picassos egna Picasso”, de som han själv aldrig ville lämna ifrån sig, säger han till SvD.

Han talar också om ”en dialog” mellan de två samlingarna: Picasso­ i Paris och Reina Sofía, där Picasso redan har en framträdande roll.

–Vi har en sal som är tillägnad 1930-talet, inbördeskriget med Guernica som vårt mycket speciella bidrag, säger Borja-Villel, som tillträdde i januari.

Men han är inte nöjd med hur detta stora – i dubbel bemärkelse – mästerverk är hängt i museet.

–Det är en muralmålning, inspirerad av filmen. Därför måste man närma sig denna tavla fram­ifrån på större avstånd än idag.

Picasso betydde också väldigt mycket för italienaren Amedeo Modigliani (1884–1920). De två målade, skulpterade och festade ihop i Paris för drygt hundra år sedan, får man veta på Museo Thyssen-Bornemisza. Där ställer man just nu ut 126 verk av Modigliani och de konstnärer som påverkade honom mest: Cézanne, Gaugin, Brancusi och Picasso.

–Picasso var som en gud för honom, förklarar historikern Herbert Lottman, som skrivit en biografi om Modigliani, som just kommit ut på spanska.

–Men Picasso oroade sig mycket för Modiglianis själv­destruktivitet och grälade på ­honom som med ett barn, säger Lottman till El País.

”Prinsen av Montparnasse” var bara 35 år när han dog – fattig, lungsjuk och söndersupen.

Museets permanenta utställning består av cirka 800 verk från renässans till pop art – baron och baronessan Thyssen-Bornemiszas stora samlingar, som nu är statens. Och på fasaden mot ­Paseo del Prado hänger Madame Zborowska, en typisk Modigliani, i storformat.

Längre ned längs avenyn ligger Madrids senaste konst­attraktion, Caixa Forum, som invigdes av kungaparet i februari. Detta kulturhus, som kostat 60 miljoner euro, är ett konstverk i sig.

De schweiziska arkitekterna Herzog & De Meuron har än en gång förvandlat ett gammalt ­elverk till ett konstcentrum – som de gjorde med Tate Modern i London. På denna tegeltrave, som verkar sväva ovanför marken, har de placerat ett fort av rostbrun plåt. Och i rät vinkel med fasaden en grön vägg, en vertikal trädgård på 460 kvadratmeter, signerad fransmannen ­Patrick Blanc. Det hela ser overkligt ut, som skapat i en dator, en flygande hushybrid som landat mitt i Madrid.

Men det mest intressanta finns utomhus: 36 stora bronsstatyer av polacken Igor Mitoraj har placerats ut längs Paseo del Prado närmast Caixa Forum. ”Målet är att riva de barriärer som fortfarande separerar många människor från kulturen och uppnå en dialog med medborgarna”, står det i broschyren om Mitoraj och hans lek med myter och antika gudar. Och det fungerar; de gröna, ärgade statyerna får folk att stanna upp, skratta, fotografera och prata med varandra. Konsten har tagit över gatan – som fortfarande luktar gödsel.