Den brasilianska konstnären Lygia Papes liv och verk sträcker sig från ett bossanova-stänkt Rio de Janeiro på 1950-talet till den globala konstscenen på 2000- talet. ”Konst”, säger hon i ett berömt citat, ”är mitt sätt att förstå världen”. Genom sin konst ger hon framför allt utryck för tankesystem, mer än att berätta om världen runt omkring.

Ändå är berättandet i form av till exempel böcker helt centralt för Pape liksom böcker är grundstommen i det västerländska vetandet. I verket Livro do tempo 1961–63 möter vi 365 kvadrater gjorda i trä och bemålade med olika kombinationer av grundfärger upphängda på en vägg. Det är alltså inte en bok i vanlig mening mellan två pärmar med en början och ett slut.

Varje kvadrat mäter cirka 16 cm, alla är unika om än mycket lika. Det är ett rytmiskt spel med de geometriska formerna, där samma avskurna hörn eller olika skärningar verkar återkomma, men alltid med någon förskjutning i skala eller färg. Framför oss utspelas en berättelse om tiden i rummet, som likt årets dagar följer en rytm som aldrig helt går i takt.

I hennes träsnitt från 50-talet förenas det känsliga med det strikt analytiska. Motiven är tolkningar av konstruktivismen där geometriska former är bärare av all mening. Pappret som träsnittet är tryckt på är så tunt och ömtåligt att det ser ut att gå sönder bara man tittar på det. En ömtålighet som står i ett obekvämt förhållande till den strikta geometriska traditionen. Hos Pape är inget helt regelbundet, rakt eller strikt.

I mitten av utställningen finns den stora installationen i guldtråd, Ttéia (Web), som badar i ljus, och det är inte för inte som den fick så mycket uppmärksamhet på Venedigbiennalen 2009. Trådar av guld bildar kvadratiska schakt som skär igenom rummet, precisionen är minutiös när trådarna möts utan att nudda varandra.

Stämningen i det svagt belysta rummet har beskrivits som mystisk, eller magnetisk som i utställningens titel. Andra pratar om att det är ett snillrikt sätt att gestalta hur konstnären tänker igenom material, i Papes fall textilier, trä, papper, arkitektur såväl som ljus och film. I ett filmat projekt lät hon barn från den fattiga favelan sticka upp sina huvuden ur ett stort vitt tyg. Vackert, poetiskt och politiskt i ett diktatorstyrt Brasilien.

Serpentine Gallery visar ett konstnärskap som följer tidsandan men som också på ett säreget sätt gestaltar det mest komplicerade (om tid, rum och kreativitet) på det allra enklaste sätt.