Vårsalongen har sin förebild i den konstoffentlighet som uppstod i och med Salongen i Paris. Konstakademiens årliga utställning var ett nålsöga att passera för konstnärer som ville göra sig en karriär.
Fast en salong är inte ett konstliv. Motsättningar uppstod när det visade sig att Salongen inte stod i kontakt med det konstliv som hade uppstått. Den hade nämligen stelnat till en statligt sanktionerad måttstock för god konstsmak som prisbelönade vissa konstnärer och skickade ut andra etablerade konstnärer i kylan. Protester hördes från de exkluderade konstnärerna och en rad alternativa salonger uppstod.
På liknande sätt är Vårsalongen som bäst när den fungerar som en motoffentlighet till den sanktionerade konstsmaken. När den erbjuder något annat än det vi kan se på konsthögskolornas avgångsutställningar och i utbudet på Stockholmsgallerierna. Under de senaste åren har juryerna bestått av kritiker, gallerister och museimän. De har styrt upp och professionaliserat denna från början mycket brokiga tillställning med ett korrekt men försiktigt resultat.
Årets jury, konstnärerna Ernst Billgren, Peter Johansson och Annika von Hausswolff, försöker istället spegla ett konstliv som gör motstånd mot den professionella konstnormen. Det är svårt att peka ut en norm i konstlivet eftersom konsten efter det postmoderna skiftet har bejakat just mångfald, normbrott och nedmontering av alla slags hierarkier. Trots det vet vi att det finns sådant som gäller och sådant som definitivt inte har med samtidskonsten att göra.
Styrkan i årets Vårsalong är att den speglar de positioner som samtidskonsten spjärnar emot. Det är allt från Caroline af Ugglas, artist och känd tv-profil, till Johan Patricny, mest känd som de kulturkonservativas gunstling. Genom att någon pekar ut begränsningarna i vårt synfält kan vi lättare förmå oss att omvärdera kvalitet. Vårsalongen är därmed teoretiskt genomtänkt och bjuder publiken på lustfylld mångfald utan att vara en godisbutik.
I spannet mellan ytterligheter finns ett stort antal konstnärer som på ett bra sätt förvaltar en konstnärlig tradition eller har utvecklat ett eget uttryck. Jag är till exempel mycket fascinerad av Anna Kalinitchenko Jalpachiks metallskimrande måleri som är vackert som en trollslända.
Några andra som sticker ut är Eva Wilms, Ebba Heuman, Jennifer Espling, Jakob Hultin Rosenberg och Lolitta Nedoman.
