Under sina drygt sextio år som konstnär skapade Evert Lundquist (1904-1994) ett av svenskt 1900-tals mest egenartade måleri. Så mycket märkligare är det som det inte går att inordna i någon av de strömningar – Matisseeleverna, Göteborgskoloristerna, naivisterna, 47 års män – som dominerat i ett land där konstnärer liksom intellektuella gärna rör sig i formering. Evert Lundquist var särlingen, med helt egna idéer om hur han ville måla. Med brutal färgpåläggning och materiellt uppbyggda ytor gick hans måleri från början på tvärs mot den anemiska 20-talselegansen. Med tiden vann det alltmer konstälskarnas och kritikernas kärlek. Lundquist förebådade och formade mer än han formades.

När nu Moderna museet visar en retrospektiv med hans verk – ett fyrtiotal målningar och några teckningar – är det för att aktualisera ett ständigt aktuellt konstnärskap. Men också för att ge en ny bild av det – en motbild till den färgens och formens lyckligt självtillräcklige som tidigare kritiker sett i Lundquist. Intendenten Fredrik Liew har gjort ett både fint och personligt urval, från den enastående Parismålningen Vid Sacré Coeur från 1933, tung och pastos, till den sena Koppen från 1988, en snabb, vit färgklick mot dunkelt mossgrönt – en målerisk haiku.

Liews nyläsning siktar in sig på psykologin i målningarna, det som komposition, färg och penselskrift uttrycker. I katalogen talar han om ”den starkt smärtfyllda känslan av en existens fångad i arkitektoniskt slutenhet” och menar att ”den ensamhet han utsätter sina motiv för ligger för nära Lundquists egen ensamhet / … / för att kunna ignoreras.” Katarina Wadstein Macleod menar i sin katalogtext att ensamheten i Lundqustis liv speglas i hans konst och ser hans målningar som ”tecken på oro, instabilitet eller något splittrat.”

Jag är inte så säker på att sådana synsätt ger en fräschare bild av Lundquists måleri, kanske för det oss till och med bort från det. Vad han gör i målningarna och varför han gör det förklaras inte av att de sägs uttrycka ensamhet, oro och splittring. Målningarna är inte förtäckta bekännelser om bortträngd personlig olycka. Fanns den så är den omvandlad: till måleriska, knivskarpa och formellt uppfinningsrika konstateranden av en fakticitet. Kanske något av det som Salvatore Quasimodo uttrycker i sin diktrad ”Var och en står ensam på jordens hjärta”.

Det är spänningen mellan motiv och måleri som är det väsentliga hos Lundquist. Hos honom ersätter måleriet motivet och motivet blir snarast ett spöke som dröjer kvar i målningen. Ibland är motivet bara förevändningen för utförandet av andra delar av duken.

Hans repertoar är inte en motivrepertoar – motiven är underligt utbytbara hos honom och liknar pekbokens enkla ting: kruka, fönster, spade, stol. I stället handlar det om olikheter i penselskrift, livet igenom växlar han mellan olika slags penselföring. Här ligger hans stora frihet, den förmedlar han till betraktaren.

Märkligast och mest personliga är de skulpturala färgöverlagringarna, bilderna byggs upp som topografiska modeller. Utställningens mest extrema exempel är den stora Vågen 1 från 1940, en målning där motivet blir riktigt synligt bara i reproduktioner. Det är som om Rauschenbergs Mud Muse frusits till målerisk beständighet. Lundquist lär själv då och då förtjust ha citerat sina belackares smeknamn på den: Asfaltkokaren.

”Att skapa är att skapa ersättning” skriver Vilhelm Ekelund. Vad Lundquists måleri handlar om är inte ensamhet, utan ersättningar för den. Det är en konst som går utöver livet.