I ett Stockholm som sedan flera år präglas av ängslig pastischarkitektur och en underdånig inställning till glasade gallerior innebär den argentinske konstnären Tomás Saracenos poetiska tankar om luftburna städer och rymdhissar ett välkommet syretillskott.

Utställningen på Bonniers konsthall är den hittills största presentationen av Saraceno i Europa och efter att ha vandrat igenom salarna är det är lätt att bli instrumentell, att hoppas att konstnärens vindlande spindelnätkonstruktioner och regnbågsskimrande sfärer ska skaka liv i ett andefattigt svenskt arkitekturklimat.

Pajkastningen om Slussen och Stadsbiblioteket pågår sedan många år. Då känns det uppfriskande med någon som växlar in på alternativa spår .Samtidigt är Tomás Saraceno ingen gudasänd messias med enbart nya äss i rockärmen. Hans visionära idéer om stadsplanering vilar på stadig grund, väl förankrade i efterkrigstidens optimistiska nybyggaranda med namn som Buckminster Fuller (18951983) och Yona Friedman.

Så sent som på Venedigbiennalen förra året presenterade den 87-årige Yona Friedman en modell av sin Ville spatiale, en mobil stad som uppspänd på pelare högt uppe i luften skulle erbjuda bostäder åt hemlösa i andra världskrigets spår. Saracenos tankar om luftburna boplatser och livsformer är besläktade med Friedmans samhällsengagemang. Ovanför förorenade metropoler som Liverpool och Sharjah i Förenade Arabemiraten låter Saraceno sina samhällen sväva likt farkoster med ett poetiskt tillägg i form av ”flygande trädgårdar”.

I Bonniers konsthall har Saraceno också gestaltat sina klusterliknande städer som glänsande ballongskulpturer brutalt sammanhållna av svarta rep. Tankarna går till Lars Englunds sofistikerade skulpturala lekar med molekyler och skalförskjutningar.

Det är lätt att förföras av den visuella kraften i Saracenos modeller, teckningar och fotografier. Samtidigt är jag osäker på i vilken utsträckning han genom sitt konstnärskap verkligen säger nya sanningar om tillvaron. Hur mycket är naturvetenskap respektive fantasi, hur långt bär det ena och hur långt det andra?

I videon Rymdhiss lättar Saraceno från jorden och träder in i ett avundsvärt tillstånd. Han blir en homo ludens, en lekande och befriad människa redo att omfamna världen. Med hjälp av heliumballonger flyger han i en prasslande tältkonstruktion några kilometer ovanför en dammanläggning i Argentina.

Byggnader med glasade fasader är sällan den optimala lösningen för att visa konst men i det här fallet är Bonniers konsthall som skräddarsydd för ändamålet. Somliga modeller svävar i luften och den visuella effekten förhöjs när de speglar sig i glaset, mångdubblas och förmeras.

Född 1972 inordnar sig Tomás Saraceno i en tradition med pojkar som känt sig kallade att utforska världen, bygga kojor, sandslott, slå ned sina bopålar och skapa fantasieggande konstruktioner. Saraceno är en utpräglad lagspelare som samarbetar med spindelforskare, astrofysiker och ingenjörer. Lika lite som Leonardo da Vinci gör han skillnad på konst och vetenskap.

Cloun i utställningen är en kolossal modell av Svarta änkans tredimensionella spindelnät. Rekonstruktionen föregicks av en tidskrävande skiktfotografering där laserstrålar skickades in i väven. Med sina dramatiskt utlöpande svarta nylontrådar, täta tunnlar och skrymslen spelar det invecklade nätet mot den vita kubens sakligt balanserade väggar.

Tomás Saraceno suggerar tankar om kosmos som en makroversion av Svarta änkans väv, en hisnande hypotes. Men trots Nasas och astrofysikers entusiasm för spindelnätets hållbarhet och elasticitet så är det besynnerligt nog första gången den här typen av rekonstruktion görs. Inte sällan är det konsten som utmanar vetenskapen.