”Bäst är att tänka på Ingenting. Då kommer Ljuset av sig självt”, antecknar konstnären Kent Lindfors i den fina textsamlingen Styckegods (Ellerströms, 2010). Att fånga ljuset, att återge dess skiftande karaktär är också en av måleriets största utmaningar, som på varierande sätt har upptagit konstnärsgenerationer under seklen. Emelie Björcks konst handlar i allt väsentligt just om detta.

Som tidigare avvisar hon målarduken, som brukar dra åt sig färgen. Istället fortsätter hon att arbeta med olja på aluminiumplåt. Materialvalet är här av stor betydelse. Plåten förvandlas till en spelyta för oanade ljuseffekter. De förstärks eller dämpas beroende på hur det lynniga, stundtals knivskarpa, stundtals obefintliga marsljuset strömmar in genom fönstret.

De oramade verken expanderar i rummet på Galleri Gunnar Olsson och förefaller större än de i själva verket är. Ett av de första intrycken handlar om kontrastverkan mellan det råa, hårda underlaget och färgernas mjukhet, om spelet mellan blankhet och matthet.

För ljuset i måleriet handlar kanske i högre grad om lyster eller dess avsaknad än om själva koloriten. Varken spröda färger eller ljusets piruetter har dock någon insmickrande dekorativ betydelse hos Björck. De är bara medel för att fånga det flyktiga.

Motivvärlden skiftar från enstaka landskap till närbilder på växter, kristaller från ljuskronor och vattendroppar som likväl hade kunnat vara tårar. Ibland tycks de sväva framför sin hårda bakgrund.

Under blickens vandring över bildytan är det närmast omöjligt att avgöra om vi står framför något upplevt eller drömt, verkligt eller konstruerat. Är det minnets eller fantasins skapelser?

Det finns inga titlar som skulle kunna ge tolkningarna ett fotfäste eller utgöra något att ta spjärn emot. Formerna växlar mellan distinkta och diffusa, men de är aldrig osäkra. Bilderna tycks uppstå under en process av reduktion och förenkling. Beslöjade med sina hemligheter skapar de den sortens stämningar som slingrar sig undan beskrivningar i ord.

För Björck målar som den uppdiktade konstnären Elstir hos Proust. Det gäller att teckna världen som den ser ut vid första ögonblicket innan förnuftet har ingripit och ersatt det visuella intrycket med vår inlärda föreställning om saker och ting.

Här ekar det också av William Turners berömda replik, när han hävdade att en konstnärs uppgift är att måla det han ser, inte det han vet.