Klara Lidén upptäcktes när hon gick på Konstfack och redan i sina tidiga verk hade hon en tydlig riktning. Kanske för att hon redan lämnat bakom sig ett liv som arkitekt och utnyttjade sina kunskaper om rummets sociologi.

I alla sina verk förhåller hon sig just till något slags rum oavsett om det handlar om bakgator, stripdans i tunnelbanan, tomrummet efter reklamaffischer eller hemmet som en packlår.

Många har uppskattat tuffheten i Lidéns verk som är som gensvar till samhällen spända som bågar där det är förbestämt var man får bete sig hur. Fördomarna ligger latent men ingen reagerar när någon går över självklara men osynliga gränser. Det är när bågen spänns som allra hårdast och energin laddas som det är som mest intressant, men jag är inte säker på att utställningen på Moderna museet helt och hållet lyckas lyfta fram den anarkoenergi som Lidén gjort sig känd för.

I verken vänder och vrider Lidén på det urbana livets förfall, dess spillror och baksidor, såväl mänskliga som materiella. I videon Framstegsmyten från 2008 moonwalkar konstnären sig igenom offentliga rum som är allt annat än inbjudande: en rivningsplats, ett garage, en gångtunnel. Platser som uppfattas som typiskt fula, kanske tilll och med farliga, utan ordentlig upplysning och tomma på förbipasserande.

Det finns något både våldsamt och ensamt i samhällets avigsidor, och våld och ensamhet löper som en röd tråd. Kasta macka (2009) är filmad under olika bil- eller tågbroar, typiska platser för skräp och våldsamma uppgörelser, åtminstone i vår kollektiva fantasi. Den oskyldiga leken övergår i konstnärens händer snabbt till något frustrerat och aggressivt, stenar byts mot stenblock. Lidén provocerar oss att döma snarare än att delta.

Klara Lidéns karriär har gått i en rasande fart och hon rankas högt på listor över ”viktigaste konstnärerna just nu”. Frågor om varför och hur någon blir viktig och vad som är den bästa konsten tränger sig på. Handlar det mest om kvaliteten på verken eller om nätverken? Det är en liten skara personer som avgör vem som får plats där rampljuset lyser som starkast.

Samtidigt verkar det naturligt att Moderna museet visar en svensk konstnär som de senaste två åren haft separatutställningar på en rad prestigefyllda institutioner: Jeu de Paume i Paris, Moma i New York, Serpentine Gallery i London, Venedigbiennalen och som fått 10 sidor i Artforum.

Nog för att Lidéns konst har klarat hettan i rampljuset och blivit hyllad i svensk såväl som internationell press. Samtidigt som det kort och gott är en bra utställning har jag svårt för att bortse från att den smakfulla utställningen om livets smutsighet är lite för lagom samhällskritisk, lagom självutlämnande, lagom provocerande. Lägg därtill det alltför starka beroendet av andra konstnärers verk som så tydligt åberopas.

Jag undrar också var tuffheten och det anarkistiska tagit vägen. En extra titt på de senare verken talar för att det mer lågmälda och städade uttrycket är medvetet och prövande, och inte minst är den relativt unga Lidén bara i början av sin karriär.

Det verk som berör mig mest är 550 (2004) där konstnären filmat sig själv halvt avklädd i en lägenhet där kaoset samlats på hög, tusentals prylar täcker minsta lilla yta.

Vi ser den androgyna kroppen bakifrån samtidigt som hon sjunger högt, falskt och obegripligt. Det skär i öron och hjärta och i en handvändning har Lidén lyckats blotta våra egna fördomar om vad som är brukligt, normalt och socialt accepterat.

Det är när lagom lämnas därhän och vi istället tvingas balansera mellan självsäkerhet och ömtålighet, det storslagna och subtila som det bränner till.