Vad modernismen var och hur den har beskrivits genom den vita, manliga konstkanon är två helt olika berättelser. Den senare har hållit ett fast tag om vår kunskap men äntligen börjar en ny bild träda fram på bredare front. Det är inte bara kvinnliga konstnärer som återigen börjar få plats på den arena de så självklart innehade då det begav sig, men också konstnärer på andra kontinenter än Europa och Nordamerika.
På Lunds konsthall erbjuds ett enastående tillfälle att se verk av Nasreen Mohamedi, en av Indiens mest utmärkande abstrakta konstnärer men föga känd på våra breddgrader. Hon är knappast urtypen för en modernistisk konstnär som helhjärtat ägnar sig åt linjer och geometriska former: muslim, född i vad som nu är Pakistan, tillika kvinna klädd i traditionell sari.
Mohamedi höll fast vid sin tradition och sin bakgrund lika helhjärtat som hon ägnade sig åt abstraktion och intellektuella experiment med blyerts, papper, fotografi och broderi. I utställningen får vi se ett fint urval av hennes fascinerande teckningar där linjen får ett helt eget liv. Harmoni lika mycket som avbrotten betonas i linjerna som går på tvärs mot rutpapprets strikta mönster. Det går att spåra rytmer, musik och arkitektur likaväl som avbrott och disharmoni där pennans tryck betonar helt olika delar av de geometriska och linjära formerna.
Hennes livsverk kunde med fördel ha fyllt hela konsthallen. Nog för att utställningens andra två delar är väl värda att se – vi får ”tre utställningar i en” med konst från Indien. Det är dock lite egendomligt att Rasheed Araeens konst marknadsförs under paraplytemat indisk konst, han har ju varit bosatt i Storbritannien sedan 1964 och tar aktivt avstånd från att hans minimalistiska skulpturer och konceptuella projekt ska ses genom ett etniskt raster.
Araeen var med om att introducera minimalismen i Storbritannien på 60-talet, senare grundare av Third Text, tidskriften som undersöker kultur genom ett postkolonialt perspektiv. Delar av Araeens verksamhet visas upp, hans så kallade strukturer blir betydelsefulla som motvikt till den amerikanska minimalism som så ofta trummas ut. Det är spännande och viktigt även om urvalet är lite väl magert.
Den sista delen i utställningen rör sig i nutiden och är ett litet smakprov från en utställning om indisk samtidskonst som visades på Serpentine Gallery i London för ett år sedan. På skärm bredvid skärm får vi se åtta filmer samtidigt. Samlingen filmer blir en meditation över ett land som undandrar sig en enkel definition. Ett porträtt av insidan och utsidan, framsidan och baksidan av konflikten mellan kulturer, traditioner, mänskliga rättigheter och ett förtrollande landskap. Filmernas ordlöshet, endast en enstaka trumma eller trädens sus hörs, vittnar också om hur illusionen förstärker verklighetskänslan.
Sist men inte minst har konsthallen producerat en liten och väldigt välskriven katalog som delas ut gratis till alla besökare, en utsträckt hand att hålla fast vid när man bjuds att träda in i minimalismens sköna mysterium. Det är stramt, återhållet, tilltalande och oerhört angeläget.
