Klara Lidén är utan tvivel ett stjärnskott i den svenska samtidskonsten. Ett faktum som bevisas av en rad uppmärksammade utställningar både på hemmaplan och i utlandet – bland annat Moderna museet i Stockholm och Reena Spaulings i New York.
I förra veckan invigde Museum of modern art i New York en utställning med Lidén och i likhet med tidigare verk handlar det bland annat om det urbana landskapet – ett intresse som ligger i tiden. Under de senaste åren har flera framträdande, unga konstnärer och arkitekter på olika sätt kommenterat och försökt påverka stadsbilden.
Inuti ett av Momas vita utställningsrum har konstnären byggt ytterligare en vit kub som är överfylld med diverse avfall hämtat från staden. Till exempel gamla flyttkartonger, gipsplattor eller tjärat papper som är ett vanligt inslag på New Yorks hustak. En av museets väggar i glas vetter ut mot den trafikerade gatan och Lidéns skräpiga kub smälter på ett övertygande sätt ihop med det urbana landskapet utanför.
Lika urban är videon som visas i ett hörn. Konstnären kastar macka vid ett vattendrag mot bakgrund av en typisk storstadsmiljö. Det är inte första gången Lidén kommenterar villkor i staden. I videon Paralyzed från 2003 dansar och kastar hon sig vilt omkring på ett pendeltåg i Stockholm omgiven av storögda och illa berörda medpassagerare. Att dansa är knappast kriminellt men konstnären uppträder onekligen på ett sätt som väcker frågor om normer i det offentliga rummet.
Från Paralyzed är steget inte långt till Self-portrait. Iklädd en trenchcoat visar Lidén upp rockens insidor som är fyllda med diverse verktyg men det handlar knappast om ett planerat butiksinbrott utan snarare om aktivism i det offentliga rummet. Verket för helt enkelt tankarna till ett slags illegala projekt som är vanliga inom så kallad street art vilket knappast innebär tags på tunnelbanevagnar utan betydligt mer egensinniga verk.
Ett exempel är en jacka av konstnären Adams som snabbt kan förvandlas till en hängmatta vilken man kan använda för att snabbockupera olika platser. Med verket kan medborgaren bokstavligt talat ta plats på gator och torg. I grund och botten handlar alltså aktionerna om vem som har rätt till staden och många gånger försöker man förändra den urbana miljö som ofta dikteras av kommersiella krafter.
Men till skillnad från ”gatukonstnärer” visar Lidén sina verk på museer och gallerier. Det finns förstås en risk att utställningarna tyglas av sammanhanget eftersom man trots allt förväntas uppföra sig på ett visst sätt i dessa finkulturella rum.
Utställningen på ansedda Moma är följaktligen långt ifrån lika bångstyrig som dansuppvisningen i Paralyzed men Lidén lyckas ändå ifrågasätta och utmana våra förutfattade meningar om det offentliga stadsrummet. Bra jobbat.
