Konstnären Lars Olof Loeld kan beskrivas med en serie paradoxer: han är upplysningsmannen full av sinnrika hemligheter, bildmakaren som vill att betraktaren ska göra bilden, den stränge geometrikern som ägnar sig åt naturlyrik, den lärde vars konst inte avkräver betraktaren lärdom, den känslige stämningsskaparen som vädjar till vår förmåga att lägga intellektuella pussel med det vi ser.
Men det märkliga med Loeld är inte paradoxerna, utan hur väl han får dem att samstämma i sin konst. Den går att sammanfatta med ett ord: harmoni.
Under årens lopp – Loeld fyller 80 nästa år – har han långsamt byggt upp ett personligt universum med några få färger (rosa + ultramarin) och några få geometriska former, mest kvadrater och rektanglar. Gång på gång har han varierat sina byggstenar; i installationer har han kombinerat dem med diverse inlånade bilder och symboler: lejon, solar, de fyra elementen, enhörningar, sädesärlor och murgrönans blad. Konstruktivistisk formstränghet samverkar med romantisk meditation och surrealistiska objets trouvés . ”Av vilka ting kan man skapa en ordning för ögat? Av alla ting”, citerar han 1700-talsresenären och estetikern Carl August Ehrensvärd.
Från alkemin hämtar Loeld devisen Gör guld själv! Det har hos honom handlat om en urgammal konstnärlig metod: att förvandla det till synes värdelösa, förbisedda, fattiga och skapa, inte bara ordning utan fantasieggande tecken. Resultatet är en börjans konst; ingenting i Loelds universum är färdigt, allt är provisorier som väntar på sin betraktare, sin ”skapare”. Loeld är där romantiker i genuin mening: världen är ännu inte färdigskapad utan behöver människan, inbillningskraften för att komma till.
Loelds lekfulla montagevärld kommer bäst till sin rätt när han tar hela utställningsrum i besittning. Det sker just nu på inte mindre än tre platser: i Strängnäs Multeum med en retrospektiv där det äldsta verket, en liten teckning av en solnedgång i tre stadier, är daterad 1950; i Eskilstuna konstmuseum där ett ljust, nästan sakralt rum ställer oss inför sju stora målningar och fyra mörka objekt; och på Galleri Gunnar Olsson i Stockholm med en miniversion av Eskilstunautställningen.
Strängnäsutställningen är den mest pedagogiska; där kan man också se konstnärens egen video med den avväpnande titeln Besök i ateljén. Här reflekterar den verbale Loeld kring sitt skapande, men på ett sätt som aldrig ställer sig i vägen för den upplevelse man själv har av hans verk – både beundransvärt och ovanligt. Lika otidsenligt som fräscht definierar han sin alkemi som ”att ordna bilden så att den andliga strålningen verkar”.
I Eskilstuna står vi inför denna andlighet i luftigt koncentrat: sju kvadratiska, ljusa målningar och fyra mörka träobjekt, ett rum där ljuset tycks komma från verken själva lika mycket som från vårljuset utanför. Två av objekten i detta häpnadsväckande rum är i rejält förstorat människoformat, ett slags geometriserade Giacomettiskulpturer. De finns också i mindre storlek hos Gunnar Olsson och är starka även utan konstnärens egen förklaring till dem: överbringare av gåvor är de inspirerade av en egyptisk vattenbärerska.
Konsten som gåva, som framräckt hand, av mening, av sinnlighet, av skönhet, glädje och tröst – den traditionen går tillbaka på den egyptiska och arkaisk–grekiska konsten och löper genom hela vår kulturhistoria jämsides med den mimetiska, avbildande konstens tradition. Den engelske författaren Stephen Bann har skrivit särskilt bra om gåvans konst – relationell estetik långt före uppfinnandet av termen – i sin bok The true vine från 1989. I sin egen bok Om bild, publicerad i samband med utställningarna skriver Loeld: ”Som ros är ros är bilden”. Hans konst är inte bara gåva, symbolisk ros, utan också ro .
