Förre Liljevalchschefen Bo Nilssons försök att höja Vårsalongens kvalitet och status genom ett snävare urval och inbjudan av samtida etablerade konstnärer försvagade möjligheten för amatörkonstnärer att visa sina verk i en nationellt uppmärksammad utställning. Det var ett elitistiskt grepp som höll på att döda Vårsalongen.
I backspegeln kan man konstatera att han aldrig lyckades entusiasmera det trendiga svenska konstetablissemanget till att lämna in nya spännande verk. Inte så underligt kanske, de konstnärer som Nilsson ville få med hade och har ju fortfarande fullt upp med mer prestigefyllda och lukrativa inbjudningar att ta ställning till.
Sedan Mårten Castenfors tog över ute på Djurgården 2008 har Vårsalongen återgått till att vara ett forum för alla slags konstnärer, även om de riktiga originalen inte längre går att hitta. I årets upplaga av den åter publikdragande utställningen hittar man alltså blott några få kända konstnärsnamn bland mer eller mindre oprövade förmågor, varav majoriteten har någon slags konstutbildning bakom sig. Konkretisten och färgteoretikern KG Nilsson är en av de etablerade, grafikern Mikael Wahrby är en annan. Wahrby visar en svit etsningar med motiv från Skeppsholmen som i all sin nedtonade svartvita saklighet hör till det bästa på utställningen.
Ska man se på utställningen i sin helhet så kan man omgående konstatera att Castenfors och hans jurykollegor Ingela Lind, Tomas Millroth och Martin Aagård fått ihop en utställning som håller en hygglig standard. Här finns få, om ens några, riktiga toppar, men inte heller några riktiga bottennapp.
Även om det inte finns någon undersökande teoretisk konst på doktorandnivå, som på Moderna-utställningen, så täcker man såväl in strömningar på den samtida svenska konstscenen som ett brett fält av konstnärliga tekniker. Inte minst textila, vilket är glädjande.
Det tycks överhuvudtaget ha varit juryns huvudambition att få till en så varierad och lättsmält utställning som möjlig. Inget fel i det. Det märks även i hängningen som inte är tematiserad utan bara snyggt disponerad i största allmänhet. På ett väldigt konventionellt sätt, bör tilläggas. Så konventionellt att det blir lite tråkigt.
Jag letar efter egensinniga verk och konstnärer, det måste man göra på en Vårsalong, men får gå ett tredje varv innan jag hittar Lillemor Lindboms gåtfulla broderier i liten skala. Den ena, Den gudomliga geometrien, kombinerar en översiktsplan av katedralen i Chartres med en ritning för ett muslimskt gravkapell. Den andra, Den gudomliga ironien, visar en kung med guldkrona i en grav som det växer förgätmigej på. Båda är spröda och vackra på ett esoteriskt sätt och representerar Vårsalongen när den är som bäst.
Ett annat verk som lyfter sig högt över de övriga 255 verken är Josefin Sjöströms Côtes Échine, ett tvådelat objekt på en sockel som lär engagera såväl fullfjädrade surrealister som militanta veganer. Under två glaskupor rör sig köttslamsor som om de fortfarande andades. Det är riktigt, riktigt äckligt, fast på ett mycket konstnärligt och tänkvärt sätt.
För övrigt är det uppfriskande att så många proggigt politiska konstverk kommit med, som Riitta Vainionpääs frejdigt sjuttiotalistiska kommentar till dagens sjukförsäkringssystem, Peder Gowenius attack på den katolska kyrkan och Nils Wåhlins burleska vision av ett övergivet och överväxt Stureplan. Fast jag förstår inte varför juryn lyft fram några uppenbara plagiat. Vem vill se dåliga Jockum Nordström-kopior?
