Den är så fruktansvärd men samtidigt så fantastisk. För första gången i Sverige visas Louise Bour­geois tio meter höga spindel Maman (1999), en hyllning till hennes mamma. Den gömmer sig bakom några träd i skulpturparken och ser ut att gå till dödlig attack när som helst. Fast om man vågar sig in under spindelkroppen, känner man sig snarare beskyddad.

Wanås skulpturpark som firar 20-årsjubileum kan vara stolt över att ha lockat till sig en av världens största nu levande konstnärer till den skånska landsbygden. Bourgeois själv lär dessutom har blivit väldigt förtjust över att hennes Maman äntligen fick komma ut i sin naturliga miljö.

Trots att parken ständigt fylls på med nya platsspecifika verk, vilket blivit Wanås signum, så har det hittills aldrig blivit för mycket. Näckrosdammen nedanför slottet har utsmyckats med den brutalt vackra Rainbow Warrior, skapad av spanjoren Fernando Sánchez Castillo.

Fyra vattenkanoner rör sig i takt som en robotdans, vattnet sprutas ut med våldsam kraft och bildar fantasifulla formationer. I vanliga fall används kanonerna bland annat som ett polisvapen runt om i världen för att stävja upplopp och demonstrationer. Komiskt är att dessa tillverkas i Sverige, men här hemma får de bara användas till brandbekämpning.

Wanås är i år fullmatat med intressanta verk som det är lätt att uppslukas av. Efter att ha sett teckningar av Jan Svenungsson och Louise Bourgeois i stallet (med ännu fler spindlar), kommer jag till Castillos videoinstallation Architecture for the Horse. En man rider in i Madrids universitet på en elegant vit häst, det dånar från hovarna. Samtidigt släpper någon ut tusentals glaskulor nedanför trapporna som smattrande letar sig fram i korridorerna. Här finns liksom i Rainbow Warrior en aspekt av politiskt förtryck. Universitetet byggdes nämligen så att poliser lätt kunde rida in i byggnaden och stoppa eventuella demonstrationer. Glaskulorna var studenternas motvapen, för med glaskulor på golvet halkade hästarna och föll.

Till minne av det tyska slagskeppet Graf Spee, som efter en strid med brittiska jagare sänktes utanför Uruguays kust 1939, har Jan Håfström med Juan Pedro Fabra och Carl Michael von Hausswolff skapat en installation med samma namn. I ett dunkelt rum med nötta fönsterrutor längs väggarna skildras, genom rörliga bilder, platsen i Montevideo där de unga tyska soldaterna begravde sina kamrater. Det mullrar och gnisslar dovt, ett ljud som ger mig en skrämmande känsla av att befinna mig långt nere i havsdjupet. Graf Spee är en variant på Den spanska Armadan som Håfström visade på Wanås 1991. I det nya verket har alla tre konstnärer arbetat självständigt och trots att de knappt träffat varandra under arbetets gång känns Håfströms fönstervägg, Fabras bilder och von Hausswolffs ljud tillsammans komplett och starkt.

Under sommaren kan man följa Jan Svenungssons arbete med att bygga en 17 meter hög skorsten i parken, större än någon av hans tidigare. Maman stannar däremot bara på Wanås till den 12 augusti, sen kryper hon vidare över Atlanten.