Precis som måleri har ett mångbottnat förhållande till fotografin, finns det många beröringspunkter mellan skulptur och film. Inte minst i relation till tid. Såväl skulptur som film berättar om skeenden, om än med olika medel. Skulpturen leder betraktaren runt verket, medan filmen rullas upp framför åskådarens ögon.

Dessa likheter mellan skulpturen och filmen ligger i fokus för Patrik Aarnivaaras Slow motion is monumental sculpture på Charlotte Lund. Utställningen kretsar kring den stora svarta skulpturen Stop motion, där ett antal gråa plexiglasskivor i tv-format presenteras i ett horisontellt band på en ställning i ansiktshöjd. När man går utmed skulpturen inser man snart att skivorna bildar en sorts evighetsband som vid varje ände vrider sig och går tillbaks i den andra riktningen.

Stop motion framstår som en nästan övertydlig hybrid mellan film och skulptur. Här finns filmens loop och bildrutor, men nu kräver de betraktarens rörelse för att skapa sitt sammanhang. Och eftersom plexiskivorna är halvtransparenta blir sammanhanget betraktaren själv, vilken i ruta efter ruta kan följa sin egen gång och samtidigt betrakta rummet på andra sidan glaset.

Att låta halvtransparenta ytor återspegla både betraktaren och det han/hon ser är förstås konstnären Dan Grahams signum, men Aarnivaara lyckas ändå göra något eget av materialet. Stop/motion-temats avbrott och repetition bryter med den kontemplation som annars uppstår framför spegeln. När man dessutom ibland ser genom fler plexiskivor samtidigt, uppstår närmast kalejdoskopiska perspektiv som helt bryter med speglingens tydlighet.

Flera av de utställda fotografierna fungerar på liknande vis. Den bild som först verkar visa en underexponerad byst av Branting visar sig istället vara ett resultat av att flera lager av olika genomskinliga bilder lagts ovanpå varandra.

I verket Glasgow, Malmö, Paris formar motiv från tre vitt skilda städer en suggestiv helhet som man först efter en stunds betraktande förstår vad den handlar om.

De många lagren gör det ibland svårt att komma in i Patrik Aarnivaaras verk. Men det är å andra sidan symptomatiskt för konstnärens förhållande till tid. I Aarnivaaras värld blir saker inte tydligare av att tiden saktas ned. Tvärtom, det är då som vi plötsligt kan få en glimt av hur mångtydig tillvaron är, hur många berättelser som ligger lagrade på varandra. Tiden är synkron och diakron, linjär och loopad – allt på en gång.