Då och då konstaterar man att avståndet i tiden till ett konstnärskap är av godo. Det har kunnat visa sin hållbarhet och mognat, som ett ädelt vin. Och vi ser den egentliga egenarten hos det, med en friare blick än den som tidsandan en gång tillhandahöll. Så är det med Eugène Janssons måleri.
Till 150-årsjubileet av konstnärens födelse visas det i en omfattande och vackert ljussatt utställning på Waldemarsudde med ett 60-tal verk. Samtidigt visar Thielska galleriet sina egna halvdussinet målningar där det stränga, nattliga självporträttet och den enastående I skymningen ingår.
Eugène Jansson, vars blå Stockholmsmålningar har blivit älskade, brukar i regel uppfattas som en målare med två perioder, och två distinkta motivkretsar. Först skymningsmåleriet med den alldeles speciella blåa färgen – stämningsmåleri, ensamhet, längtan.
Sedan badare och atleter i dagsljus när konstnären mer öppet lever som homosexuell och bejakar sin dyrkan av manskroppen i målningarna – ett vitalistiskt måleri. Ensamhet ersätts med gemenskap, natt med dag, stämning med kropp, avstånd med närhet. Båda perioderna sammanfaller med tidsandan: den första med sekelskiftets melankoliska känslokult, den andra med den nya kroppskulturen som blommade ut i Stockholms olympiska spel 1912.
Men den största otjänsten man kan göra ett konstnärskap är att stänga in det i historiens fängelse och låta dåtidens allmänbegrepp styra vårt nutida sätt att betrakta det. För tittar man på Eugène Janssons skymningsmåleri ser man att också det handlar om gemenskap och kropparnas påtaglighet – fast med andra måleriska tecken.
I nästan samtliga Eugène Janssons målningar, antingen det är blå skymningsbilder eller atleter i dagsljus, träder motivet ut mot oss. Gränsen mellan bildrum och åskådarrum utplånas, vi går på Hornsgatan i kvällsljus, faller ner i Riddarfjärdens mörka vatten, står på samma träplankor som de nakna matroserna i Flottans badhus, deltar i dansen på matrosbalerna.
Själva måleriet är kroppsligt genom den torra och energiska, ibland ristade och hetsiga färgpåläggningen, i kombination med kompakta, lysande fläckar. Kroppskänslan skapas också av att människorna – när sådana finns i målningarna – är i vår egen storlek.
Resultatet blir ett konfrontativt måleri, även när motiven är avfolkade är det som om vi stod inför levande varelser. Jag vet ingen annan målare i Sverige vid den här tiden som gör något liknande. Det är Eugène Janssons sätt att vända på invanda föreställningar om att vi bara är betraktare till en bild, vi är också deras fysiska partners.
Hans folktomma bilder handlar lika mycket om gemenskap som de senare, befolkade, det ser bara annorlunda ut. I de blå målningarna avbildar han ofta de nya, elektriska gatljusen som så många vid den här tiden upplevde som obehagligt skarpa. Själva ljuspunkterna, pastost pålagda, blir fasta kroppar i en laddad atmosfär, de rör sig med eller mot oss, i ringdans som i Hornsgatan nattetid, eller som lockande glimtar längst borta vid gatans slut i Thielskas I skymningen – båda målningarna från 1902, ett benådat år för Jansson.
Ljuspunkterna träder emot oss som små solar, solar som i själva verket är animerat mänskligt kött. Det är som om målningarna sa: det finns alltid någon annan som väntar dig, ser dig, vill dig något. Därför är också hans föratletiska (om uttrycket tillåts) måleri vitalistiskt. Skymningsmåleriet andas aldrig frånvaro utan närvaro. Där är reproduktioner av målningarna bedrägliga, de förleder en att tro att det handlar om elegiskt stämningsmåleri à la fin de siècle.
Till utställningen på Waldemarsudde hör en bok, Blå skymning och nakna atleter, av Göran Söderlund och Patrik Steorn. Den är vacker, välskriven och informativ, men den förstärker klichén om de två Eugène Jansson. Och jag väntar på en utställning som frigör sig från kronologin och integrerar motivkretsarna i varandra, en sådan återstår att göra.
En märklig pastell från 1880-talet som troligtvis visas offentligt för första gången, är I vårsolens glans (inte Janssons egen titel): två matroser sitter på en parkbänk, den ene är vänd mot oss och ler lysande mot sin bortvände kamrat. Det är en unik bild för att den är så individualiserad i sitt uttryck, i regel mejslar inte Jansson ut sina individers ansikten utan deras kroppar.
Pastellen utgör samtidigt en port till det kommande konstnärskapet: här finns den erotiska laddningen i ett möte som också inbegriper oss i rummet framför, här finns den torra färgpåläggningen som låter ana kraften i de kommande målningarnas varierade grafism. Bara den bilden är värd en resa till Waldemarsudde. Så förmår även de länge sedan döda överraska oss med nya, fräscha verk.
