I sin senaste animation Elements, drar Magnus Wallin med oss i en dödsdans. De dansande är skelett av olika former: människor, hästar och obestämbara kroppsdelar. Det är lätt att fångas av Wallins animationer, iscensatta i ett landskap vi kan känna igen men aldrig varit i.

I en scen ser vi två avstyckade överkroppar där skelettens munnar möts i en njutningsfull kyss, kanske ett sista avsked. Det är obestämt var vi befinner oss, på väg till paradiset eller helvetet.

Oavsett vilket är det väl få som tänker sig någondera som befolkat av just skelett, även om döden i konsten ofta kommer och hälsar på i den skepnaden.

I filmen förblir vi fastlåsta i en gråmulen himmel, ett väntrum där allt går i en rasande fart i takt med musiken. Skelettbitar far runt, runt i en cirkel, som om de rycks med utan att själva kunna styra, kroppar utan själ eller förmåga till vilja.

Samtidigt som videoanimationen väcker en ström av associationer saknar den en tydlig berättelse, det som är i filmen bara är. Det avskalade och abstrakta som flyter samman med det berättande går igen också i Wallins skulpturer. En stor, mörk cylinder mitt i utställningen blir en hyllning till minimalismens konst. Objektets proportioner står i relation till den mänskliga kroppen, men utan att berätta något specifikt.

Tittar man en gång till ser man den brunröda färgen, precis som blodpudding gjord av grisblod. I Stock är fyra duschhuvuden uppsatta på väggen och står rakt ut, lika opraktiskt som suggestivt. På baksidan är människohår fastklistrat och skulpturernas höjd och dess mellanrum är precis lika stora som konstnären är lång.

Det kroppsliga är hela tiden närvarande med hjälp av det som blir över, i duschen, vid slakten, eller vid döden. I ett verk finns enstaka tänder inpräglade i en träbit, bland de få kroppsdelar som återstår efter en kremering.

Gymnastens handduk (här gjord i brons), käkar, hår, skelett, tänder och blod är fragment fulla av nostalgi, kulturhistoria. De är lite äckliga, men ändå ytterst avskalade i sina uttryck. Hur kropp och själ hålls samman – därom tvistar de lärda.

Hur det än är med den saken visar Magnus Wallin att vi aldrig kommer undan kroppen. Att förstå och gestalta det kroppsliga har alltid och kommer alltid att vara viktigt.