I den nystartade utställnings­säsongen utmärker sig två konstnärer som på olika sätt speglar barn– och vuxenvärldens relation till krig och dess motsvarigheter i lek.

Patrick Nilsson visar teckningar i stort format med tunga mörka moln som dominerar himlen över något som närmast för tankarna till en skolgård. På avstånd ser det ut som lekande barn, men i själva verket är det vuxna som utkämpar dueller i ojämn kamp. De klubbar ner varandra, sparkar, slår och ägnar sig åt misshandel som någon form av sportslig aktivitet. Människor joggar oberörda förbi utan att ingripa.

Bilderna är skickligt uppbyggda med en förgrund där människornas strider utspelar sig som på en scen och en himmel som tornar upp sig ovanför strikta husfasader och ger ett olycksbådande intryck av annalkande storm eller av himlens makters vredes­utbrott. Husen som snarast verkar vara hämtade från ett arkitektbord förstärker det känslofattiga och intresselösa i betraktarnas reaktioner. Klart framträder en bild som rymmer så mycket mer än vad den torrt skildrar.

Det stora formatet och den omsorgsfulla metoden är precis rätt just nu, trött som konstmarknaden tycks vara av snömoddig dokumentär tristess och hafsigt gjorda verk. Men Patrick Nilssons bilder förmår också suggerera fram ett innehåll som är mer konst än vad det är förpackning.

Det finns inga regler i kärlek och krig, sjunger Carl-Johan Vallgren i min cd-spelare när jag skriver dessa rader. Det handlar om att gå segrande ur kärlekskriget eller förlora. I ett krig är det inte alltid starkaste man eller kvinna som vinner. Vinnaren kan vara den som använder de psykologiskt mest nedbrytande metoderna. Krypskyttar som räknar poäng på antalet dödande skott kan använda såväl kulor som ord i sin ammunition.

I Juan Pedro Fabras utställning är det Juba, en legendomspunnen irakisk krypskytt, som är huvudperson. På Internet sprids videofilmer som visar attacker med prickskyttegevär mot amerikanska soldater. Ingen vet om Juba är en existerande person eller om han har uppfunnits som myt i propagandasyften för att avskräcka motståndaren.

I utställningen visas filmer med dockor av amerikanska soldater som i barns lek agerar måltavla för Jubas dödande skott. ­Leken med dockorna får också inslag av besvärjelse. Docksoldaten är en voodoodocka, det magiska medel som bryter ned motståndaren och förvandlar honom till zombie.

Krypskytten skyddar sig med hjälp av kamouflagefärgade kläder och naturliknande maskering. Kamouflageuniformerade soldater i romantiserad svensk natur är ett tema som Juan Pedro Fabra har arbetat med i tidigare utställningar. Här utvecklar han tanken och lyfter fram krypskytten som är den gestalt i krigshistorien vid sidan av agenter och spioner som är mest glorifierad.

Två videofilmer ställda bredvid varandra visar ett skräpigt öde landskap där det inte finns någonting bestående annat än grus och ruiner av bebyggelse. Två män hamrar med slägga i rytmiskt koordinerade slag, ett par andra personer letar i resterna och vänder på stenar. Jag tänker på den förödelse som kriget åstadkommer och hur människor försöker finna mening och något att leva av i spillrorna av ett krig.

I denna innehållsrika och välgestaltade utställning vävs mytbildning och verklighet samman och psykologisk krigföring med filmmediet och Internets hjälp ges en ny dimension.