Ett sorl från ett fiktivt arkiv fyller utställningsrummet på Hasselblad Center. Vi står inför något som den tyske historikern Ulrich Raulff skulle kalla för ”en faktakyrkogård och en fiktionernas trädgård”. Fotografierna skiftar i format. En del är svart-vita, några är i färg. Här och var kompletteras bilderna med svårbegripliga ritningar och anteckningar. Ibland täcks motivet med färgglada prickar.
Det dröjer en stund innan det framgår vad det är för landskap. Stadsruiner med sönderbombade hus och gator. Förstoringar med olika typer av ammunitionskulor och granatsplitter. Inga bloddrypande scener eller synliga offer, ändå är sönderfall och lidande ett återkommande raster för varje bild. Den härjade staden är Beirut, där Walid Raad, årets Hasselbladspristagare, har vuxit upp.
I likhet med Sophie Calle, som belönades med samma utmärkelse förra året, är Raad en konstnär som använder sig av fotografi i sina konceptuella verk. Han imponerar inte så mycket med kameran. Däremot vet han väl hur bilderna skall användas i sinnrika sammanhang. Som i Brechts Arbeitsjournal framställs verkligheten här som ett montage av fakta och deras tolkning.
Raad har palestinsk mor och libanesisk kristen far. Han utbildades och är verksam i USA. Hans konst är dock fastnitad i de tidiga erfarenheterna i det krigsdrabbade Beirut. Ett av Raads mest kända projekt är The Atlas Group, som han drev 1989–2004. Denna fiktiva forskningsstiftelse samlade dokumentation om inbördeskriget i Libanon.
Resultatet är ett digert arkiv med fotografier, anteckningsböcker och videofilmer. Händelserna är verkliga. Berättelserna tillskrivs dock påhittade karaktärer som lämnar bidrag till arkivet. En av dem är Dr Fadl Fakhouri som i sin anteckningsbok beskriver och med 145 foton illustrerar de bilar som användes för bilbomber mellan 1975 och 1991.
Inom fotomediet agerar Raad i likhet med den portugisiske författaren Fernando Pessoa som gjorde skugglika figurer (Bernardo Soares, Ricardo Reis, Álvaro de Campos och andra) till sina språkrör.
Slående i Raads bilder är att han använder sig av ett vardagligt perspektiv för att skildra ett krigstillstånd. Smärtsamt nog handlar det knappast om några avgörande ögonblick för världen när en individs liv rasar samman. Adderade till varandra påverkar dock de enskilda händelserna summan av det överflödiga lidande som lätt sväller över alla gränser. Ett drama av metafysiska mått växer fram.
Med sina fiktiva inslag framstår Raads fotografier mer som konstnärliga än dokumentära. Hans verk förmedlar dock krigstragedins obevekliga logik lika träffsäkert som ett reportage. Krig skäms dessvärre inte för att upprepa sig. I Raads bilder visas deras fula trynen och absurda kraft.
