Att ny konst måste vara nyskapande motsägs hos årets skörd av ”unga, lovande” stipendiater. Istället rör sig de fyra konstnärer som tilldelats Beckers respektive Maria Bonnier Dahlins stiftelses konstnärsstipendier, i tydliga konsthistoriska fotspår och alla fyra visar en faiblesse för materialens möjligheter. Det som är mest slående är dock den svartvita tråd som går från Färgfabriken till Bonniers konsthall – helt klart ligger en monokrom färgskala i tiden.

Det är bara några dämpade pasteller i Kristina Matouschs oljemålningar på frostat plexiglas som bryter av. Med varm humor lyfter hon fram former man med största sannolikhet missar att lägga märke till: kreditkort, emballage, upphängningssystem i affärer.

Färgen är utfyllnad och de tomma, genomskinliga negativa avtrycken i mitten är motiven. Bokstavligen konsumtionens baksida sedd genom ett raster av lika delar humor och allvar.

Både Viktor Rosdahl och Per Mårtensson, den senare Beckerstipendiat, skildrar på olika sätt konsthistoriska problem. Hos Rosdahl kan man njuta av skickliga teckningar av dystopiska städer i upplösning. Motiven samverkar med kollagetraditionens sammelsurium av material. I hans målningar hittar den som tittar länge alltfrån plastpåsar och bord till youtubeklipp, avmålat och inmålat i tjock, svart oljefärg.

Per Mårtenssons målningar domineras av en lek i svart och vitt med material och vertikala och horisontella linjer efter föregångares väl prövade grepp. I den största och mest storslagna serien av målningar tecknar sig vita ränder mot den svarta duken som en optisk illusion. Den brittiska op art-konstnären Bridget Rileys målningar flimrar framför näthinnan.

I hela hans utställning staplas konsthistoriska referenser. Inför en stor rispa i en bilfärgslackad metallskiva går tankarna ofrånkomligt till Lucio Fontanas skurna duk. Kasimir Malevitjs vita kub mot vit bakgrund återspeglas i Mårtenssons vita kamouflagemålning – som man bara kan se ur vissa vinklar i rummet, annars smälter den helt in i omgivningen. Det är Mårtenssons finurliga och storslagna lösningar som står sig bäst i undersökandet av modernismens materiella och måleriska arv.

I den obligatoriska beskrivningen till Sofia Bäcklunds konst konst lyfter man fram spåren efter Joseph Beuys sociala skulpturer, eller Robert Smithsons land art. För mig tycks det som hon har en helt annan agenda än vare sig socialpolitisk eller miljökonst. Kanske ligger hennes arbeten lite närmare Eva Hesses materialundersökningar.

Det är själva formen som stör i dessa till synes motivlösa skulpturer av järn, lera, papper eller tyg. Storleken på de teatrala formerna utan berättelser tvingar betraktaren att förhålla sig till dem, men den massiva gråheten gör det svårt att orka med.

Bäcklunds skulpturer är de jag har svårast för att hantera i utställningen ändå är det de som vägrar släppa taget, som kryper under skinnet och följer med mig långt efteråt. Det är varken svart eller vitt men ganska lovande.