Min tanke med denna artikel var att göra ett nedslag i det konstliv som äger rum på de konstnärsdrivna gallerierna. Att det skulle bli en avstickare från de etablerade galleristråken i Vasastan. Men det är egentligen bara ett galleri av de nämnda som stämmer in på definitionen konstnärsdrivet galleri i meningen att det är konstnärer som står bakom: Tegen 2.

Konsthall C i Hökarängen har vuxit från att vara ett konstnärs­initiativ i förorten av Per Hasselberg och Anna Erlandsson till en offentligt finansierad konsthall.

Loyal startade som en tidskrift för åtta år sedan och växte sedan till ett galleri. Loyal Magazine tjänar nu snarast rollen av konstkatalog till galleriets utställningar.

Trots att förutsättningarna skiljer sig åt mellan utställningslokalerna – den ena offentligfinansierad, den andra ideellt driven, den tredje kommersiellt – finns ett gemensamt: lusten att skapa en spännande mötesplats och att sätta konstens behov i centrum.

I En annan ordning spinns ­trådarna kring kampen mellan rationalitet och irrationalitet i det moderna projektet. Med utgångspunkt i Anna Ridderstads projekt Hökarängen – en annan ordning har en utställning tagit form som kretsar kring andlighet, social tillhörighet och sociala enklaver som bryter mot majoritetskulturen.

Antroposoferna har en skola i Hökarängen, Martinskolan, som ideologiskt sett är en liten enklav i den annars så rationellt utformade förorten. Symboler för de sex planeterna har placerats ut på olika platser i Hökarängen och fotograferats. Där har Ridderstad utgått från idéer hos antroposofins grundare Rudolf Steiner som förstås är ett tacksamt objekt att citera. Det finns inte mycket av begriplighet där. Frågan är hur pass centrala dessa idéer är för dagens Waldorfskola?

Även Magnus Bärtås och Camilla Ed knyter an till antroposofin ­genom ett antal Waldorfdockor, en speciell tygdocka som här har individualiserats och snarast är voodoo-dockor. Genom ett tillägg har konstnärerna förstärkt dockornas magiska funktion.

Lätt tillhands är också Sten Eklunds Kullahusets hemlighet, en svit handkolorerade etsningar från 1970-talet utlånade av Uppsala konstmuseum. De är vågat placerade liggande och bryter en bana längs hela rummet. Jeremy Dellers och Judi Wertheins berättelser om sekter och samhällen i samhället är intressanta inslag, men en minst lika originell vinkling på temat är Nils Agdlers och Timo Menkes film om de ­elöverkänsliga som av ännu ej ­vetenskapligt belagda skäl tvingas dra sig undan moderniteten. Här har man inte behövt gräva vare sig i ideologiska lärors papperskorgar eller leta bland sekter för att hitta det högst oförklarliga och socialt stigmatiserande.

Ann Rosén vars konstnärskap jag har följt under tio år har under de senaste åren intresserat sig för att skapa zoner av tystnad i ett rum fyllt med ljud. Det är ett slags skulptur men karvat ur brus och toner och upplevs genom att man rör sig i rummet. I Clearence som ingår i Fylkingens 75-årsjubileumsfestival är tystnaden istället en del av ett ljudkonstverk som forsar ut från ett åtta-kanalers högtalarsystem och sätter rummet i gungning.

Ann Rosén som hör hemma i en konceptuell ljudkonsttradition med John Cage som självklar ­referens arbetar fysiskt med ljud. Med avancerad programmering har hon skapat ett ljudkonstverk som placerar den lyssnande i centrum för en rörelse. Blundar vi kan vi till och med se den framför oss.

Loyal som under ett antal år främst har introducerat unga amerikanska konstnärer för en Stockholmspublik flyttar nu galleriet till Malmö. Det är större ­industrilokaler i hamnen och närheten till kontinenten som lockar. I galleriets avskedsutställning visar Suzannah Sinclair ett skickligt akvarellmåleri på björkpannå där hon har utnyttjat träets ­ådringar för att ge volym och spänst åt en ytlig linjeteckning. Mjukpornografi från 1970-talet och den storsäljande boken Tyst vår av Rachel Carson som var startskottet för miljörörelsen är referenser.