Hamish Fulton är en av de viktigaste representanterna för 60- och 70-talskonstens nyväckta intresse för landskapet, där den brittiske konstnären kom att företräda en linje som handlade om följsamhet mot naturen. Men för Fulton är drivkraften inte landskapet, utan erfarenheten av den. Hans konstnärliga metod har varit att vandra längre och kortare sträckor, följande olika konceptuella regelverk. De kan röra hur många dagar som vandringen skall pågå, hur många timmar om dagen han skall gå, ifall han får sova eller inte, och så vidare.
Fulton beskriver sig därför som en ”walking artist”. Samtidigt är han medveten om att själva vandringen, lika lite som landskapet, kan flyttas in i utställningsrummet. Här möter istället olika former av redogörelser för var Fulton har vandrat och vilka regler han följt i form av hänförande vackra bilder och väggmålningar med exakt utformad grafisk text, så kallade ”walk texts”.
På Galleri Riis finner vi resultatet från ett antal olika vandringar genomförda i tre världsdelar. Här finns exempelvis en stor walk text vilken beskriver hur konstnären gått 2838 kilometer, från Bilbao till Rotterdam, parad med bilder från öde landskap och vackra bergstoppar från Mexiko.
Skillnaden mellan utställningen och vandringen skall inte reduceras till en fråga om dokumentation. Fulton skrev visserligen en gång att texterna är fakta för vandraren och fiktion för alla andra, men påståendet rymmer flera bottnar. Det är ju fiktiva föreställningar om olika platser som avgör var Fulton skall vandra.
Kanske är det vetskapen om att betraktaren aldrig kan ges samma erfarenhet som vandraren som gör att Fulton presenterar sina långa och kämpiga strapatser i så korthuggna ordalag. Likt enorma haikudikter formar de olika fakta på väggarna, där orden tycks vara valda för deras poetiska klang, mer än för deras förmåga att förmedla vad som försiggått. Det poetiska kan riskera att ta överhanden – som i den textvägg som med sju exakt lika långa ord försöker reflektera relationen mellan Kina och Tibet.
Fulton följer ofta gamla vandringsleder, skapade av pilgrimer och av folk som lever nära naturen. Det gör honom till en tidsmässig bromskloss. Vandringarna drar ner det höga tempo som tycks upphäva alla spatiala avstånd. Gränser och territorier blir därigenom extra tydliga. Det ger konsten en politisk dimension, som när målet var att placera den (förbjudna) tibetanska flaggan på gränsen till Tibet.
På senare tid har Fulton också börjat genomföra vandringar i urbana landskap. Förra veckan samlade han en grupp till att genomföra en timmes walk vid Slussen, där varje individ under tystnad fick vandra ett utstakat spår, på kontrakurs med den diagonal som de flesta som korsade torget följer.
Att betrakta en passage som konst, såsom utställningstiteln kallar det, är att sätta ”fiktionen” i första rummet. Endast genom konsten blir det syfteslösa vandrandet fram och tillbaks begripligt. Ändå är förstås varje enskild vandring ett faktum för den som utför den – och fiktion för alla andra.
Det är just detta som gör Hamish Fulton spännande. Inte att han skiljer fakta och fiktion åt, utan att han hela tiden återkommer till hur de påverkar varandra.
