Hon är känd för sin idoga förmåga att i decennier förbli sin egen modell. Ändå har hon aldrig avbildat sig själv. Iklädd lösbröst, lösnäsor, löständer, peruker och skägg har hon skapat en evigt pågående maskerad, där typen avslöjas medan individen döljs. Inte konstigt att det går en spänd viskning genom Moderna museet, som nu visar en djärvt hängd retrospektiv av Cindy Shermans fotografier: ”Har du sett henne?” Det osminkade ansiktet är uppenbarligen konstnärens allra bästa kamouflage.

På 1970-talet slängde Cindy Sherman sina målarpenslar och ställde sig både framför och bakom kameran. Det är hisnande att hon helt på egen hand iscensätter, fotograferar och bearbetar de makalösa tablåerna, där varje detalj är minutiöst uppsåtlig och där klichéerna från livets skiftande repertoar avspeglas.

Cindy Sherman brukar synliggöra de mönster som gäller bilden av kvinnan i konsten och i populärkulturen.

Hennes fotosviter har kunnat upplevas som en magnifikt iscensatt social fars, en sorts postmodern commedia dell’arte med stående roller. Det groteska, frånstötande och brutala har alltid funnits där.

Aldrig har det dock framhävts på ett så bitande sätt som just nu. Detta beror i allra högsta grad på verkens hängning, som konstnären själv har bestämt. De flesta bilderna känner vi igen. Det är dock i helheten som stämningen skruvas upp till en danse macabre. I denna vilda dödsdans har kronologin förkastats och serierna har brutits upp. Varje vägg har komponerats fritt som om bilderna hade hamnat där av en slump. Det är dock överdriftens grandiosa logik som styr.

Parafraserna på porträtt av gamla mästare som Rafael, Caravaggio eller Cranach blandas ihop med stympade marionetter som är ett slags avarter av Hans Bellmers leddockor. Horor och madonnor, flickebarn och societetsdamer, våldtäktsoffer och clowner möts i ett slags profant mysteriespel. Kroppsvätskor rinner. Lemmar förstoras och demoniseras. Huden hänger slappt. Stundom känns det som att kliva in i Paul McCarthys absurda ”Head shop”.

Psykedeliska färger lyser ännu starkare i rummets dramatiska dunkel. Livlösa kvinnokroppar med smutsiga kläder och jord i ansiktet blänger mot oss i halvmörkret.

Vi bevittnar inte våldet utan konfronteras med dess oåterkalleliga resultat. Det är just det slutgiltiga som gör det så makabert. Det går varken att varna eller ingripa. Det är meningslöst att ropa på hjälp. Livet har redan hunnit rinna bort. Det är för sent.

Cindy Shermans genombrott kom med ”Untitled Film stills” (1977–80). Serien bestod av svartvita bilder, där hon själv spelade huvudrollen i påhittade filmer. Några exempel visas i utställningen. Sedan dess har formspråket stegrats i grälla färgskalor, större format och dramatik. Det är nästan svårt att föreställa sig vad som kommer därnäst.

Sherman har aldrig ryggat för det fula. Vulgära kläder, utsmetat smink, kitsch och skräp är vanliga i hennes scener. I de perfekta bilderna är det frånstötande upphöjt till vackert. Karikatyrens överdrift blir ett redskap för att gestalta den sociala teatern som vi obetingat deltar i.

Katalogen är värd en extra uppmärksamhet. Bland författarna finns Karl Ove Knausgård, Sara Stridsberg, Miranda July med flera. Varje bidrag är ett mer eller mindre lyckat litterärt konststycke i sig.

I vissa fall, som i den nyskrivna texten av Lars Norén och en tidig text av Kathy Acker, fördunklar dock den något pretentiösa formen själva innehållet. Istället för om konstteori handlar det generellt om personliga tolkningar av bilderna, så kallade ekfraser, där ord ger liv åt döden i Cindy Shermans bilder.

Med sina fotografier pusslar hon ihop en karta över det som var och en och alla tillsammans fasar för i mörka stunder. Inför det monstruösa förvånas man knappast över hur gärna man själv står utanför bilden.

Untitled #211, 1989