Hos den finske fotografen Esko Männikkö sker märkliga övergångar mellan vilda och tama, mellan levande och döda djur. I en serie påträngande närbilder porträtterar han flamingor, hästar och flodhästar likt brottstycken, ryckta ur sina sammanhang.
Esko Männikkö har botaniserat djupt nere i museimagasinen och närmat sig tropiska djur på zoo. I ett fotografi glor ett uppstoppat tigerhuvud med öppen käft rakt ut i gallerirummet. I ett annat är det mindre dramatiskt: en levande häst ses i extrem profil.
Bilden på tigern får mig att tänka på Fredrik I:s valhänt uppstoppade kattdjur på Gripsholms slott. Konservatorn verkar i båda fallen ha fyllt i och bättrat på allt eftersom. Dessvärre inte med någon utvecklad omsorg eller finess.
I motsats till fotokonstnären Nathalia Edenmont undviker Esko Männikkö det sentimentala och sociala spelet mellan människa och djur, det som alltid innebär en över- eller underordning. Hos Männikkö är djuren lika ensamma som suveräna.
Titeln Harmony Sisters sätter griller i huvudet men Männikkö håller inne med svar. I postmodern anda samplar han stilar och tidsepoker, och titeln ser jag som en nostalgisk blinkning till den finska sångartrio som lade Sverige och Tyskland för sina fötter under andra världskriget. På sångerskornas oskuldsfulla repertoar stod vemodiga melodier som Konvaljens avsked – trions största succé.
Ett melankoliskt drag utmärker också bildsviten på Galleri Nordenhake. Vissa av fotografierna ingick i den prisbelönta retrospektiven på Millesgården 2007, men porträtten på de uppstoppade djuren har aldrig visats tidigare.
Männikkö frilade en sorgsen manlig värld i sina uppmärksammade fotoserier med ungkarlar i kargt inredda hem. Däremot gör han ingenting för att föra in en miljö som skapar liv i och ger relief åt djuren i fotosviten. Här finns varken savann, spilta eller bur.
Det är som om djuren lockats in i en neutral fotostudio med en tapp hö, ett köttstycke eller en morot. Ibland sticker lite halm och trä fram under en hårt spänd och krackelerad djurhud – en sorgesång för djuren och en variant på 1600-talets ruggiga vanitasmotiv.
Upprepning och monotoni används ibland för att förstärka ett uttryck eller en idé, men det monotona greppet i Harmony Sisters blir till slut mekaniskt. Ögat, själens spegel, blickar mot oss men vi får ingen kontakt med djurets innersta. Även om kameran kryper alldeles inpå är det som om vi betraktar ett underligt föremål.
De mörkbetsade och markerade ramarna är placerade i kedjor, kant i kant. Varje motiv är klaustrofobiskt instängt i sin egen värld – en civilisationskritik där Männikkö sätter fingret på människans inkonsekventa inställning till djur i bur. Djurrättsaktivister attackerar minkfarmer men skulle aldrig drömma om att öppna gallren på Kolmården och Skansen.
Under 1990-talets mitt var Esko Männikkö en av de konstnärer som upphöjde fotografi till gallerikonst. Med tjocka tavelramar förde han in ett stänk folklighet och ironi i den vita kuben. Tankarna gick till oljetryck och hötorgskonst samtidigt som han försäkrade sig om en plats i konsthistorien. För närvarande visas hans bilder med de finska ungkarlarna i samlingsutställningar på både Moderna museet och Magasin 3.
Men det levande och varierade samspelet mellan fotograf och objekt som kännetecknade bilderna med de ogifta männen har tråkigt nog skalats bort. De få gånger vi möter djurets blick är ögat stumt och blir mest en spegel för vad som finns runt omkring.
