Det abstrakta måleriets traditioner är mångförgrenade och har fått impulser från olika håll. Men ett är gemensamt och har varit typiskt för den moderna konsten sedan 1900-talets början: i skämtteckningar och seriemagasin är sinnebilden för modern konst en tavla med en krumelur, en tavla som inte föreställer något annat än ett tecken för modernitet.

Idag är den moderna konsten tämligen föråldrad, men tecknet kvarstår. En krumelur rymmer hela den abstrakta konstens resonemang om nonfiguration – att konsten runt 1910 släppte kravet på verklighetsillusion och istället med dess egna och primära medel för kommunikation, färg och form byggde upp en verklighet av ting.

Såväl Jonathan Lasker som Kjell Strandqvist gör krumelurer. I Laskers målningar finns några återkommande figurer som bildar strukturer med vars hjälp han bygger upp en bild på ett närmast grammatiskt sätt. En sådan figur är öglan. Det är som en tråd som bildar öglor över bilden i ornamentala mönster. Öglorna blir stundom till trassel, i blyertsteckningar som löper kors och tvärs över bildytan, eller till strukturer liknande en längre tråd som stickats till hela ytor.

Tempoväxlingar i tecknandet och olika intensitet i pennans tryck mot pappret ger skilda uttryck. På det sättet komponerar han och bygger upp ett komplicerat bildrum av strukturer och bildelement fogade till varandra. Ingenting sker slumpmässigt, även om det starkt påminner om telefonklotter.

Vad det till stor del handlar om är att skapa öppningar i bilden, att åstadkomma ett djup som spränger den plana bildytan. Han arbetar med olika lager: suddar bort, ritar över och bygger upp skulpturala reliefer över bildytan. Jonathan Lasker har det gemensamt med Kjell Strandqvist att de båda bygger upp bilder genom att reducera och lägga till överlagringar. Lasker övertygar med sin teknik i de stora målningarna och i några mindre svartvita teckningar med färgpenna, tusch och blyerts. Men studierna som föregår arbetet med de större målningarna ser jag inget egenvärde i. De är torftiga som de visuella lämningarna efter ett telefonsamtal på ett pappersark utan spår av samtalets känslolägen.

Istället för krumelurer och färgfläckar närmar sig Kjell Strandqvist i några målningar ett figurativt måleri. Åtminstone är det väldigt lätt att läsa in betydelsen av papperslappar på en anslagstavla i några av de senare verken. Det påminner också om den närsynta strukturen i en mosaik där bilden försvinner till förmån för fogarna. Vid ett visst givet avstånd kortare än en meter tränger strukturen undan bilden och vi reflekterar snarare över hur bilden är uppbyggd än vad den föreställer. En sådan närsynthet kännetecknar även den moderna konstens historia. På det sättet blir Strandqvists vita ofyllda papperslappar emblematiska för en epok.