Han häftar ord vid sina dukar. Eller faller bokstäverna ner som ett disciplinerat stjärnfall? OOF, NOISE, SCREAM…
Språket klamrar sig fast vid Ed Ruschas måleri. 50 år av hans skapande sammanfattas på Moderna museet som i samarbete med Hayward gallery i London presenterar konstnärens första separatutställning i Sverige. Sen, kan det tyckas, men välkommen och överraskande fräsch.
Måleriet står i centrum. Ruschas uppskattade bokkonst, som förra året ingick i Los Angeles-utställningen, visas inte nu. Denna avgränsning har sina fördelar: Utan sidospår framgår det tydligt hur Ruschas måleri har vuxit fram, förändrats, men också hållit fast vid vissa utmärkande drag.
Ett av dem är just språkets betydelse. Texterna ligger här som broar mellan målarduken och den yttre världen. Det handlar om kommunikation, men också om dess begränsningar. Hos Ruscha uppstår ofta betydelser någonstans mellan ord och bild. Han tvingar oss att se ord som bild och läsa bilder som ord.
Bland hans generationskamrater som i bildkonsten fann användning för språket finns Jasper Johns, Bruce Nauman och On Kawara. Ingen av dem har dock gett bokstäverna kropp på samma sätt som Ruscha. Alfabetet lever sitt liv. Ibland krävs det verktyg för att hålla bokstäverna på plats.
Enstaka ord utvecklas snart till hela fraser. Japan is America / Words without thoughts never to heaven go / Not a bad world is it? Verken talar med varandra.
Ruschas måleri har en utpräglat grafisk kvalitet. Det är avskalat och rent. Färgen och formen är jämbördiga. Konstnärens bakgrund som formgivare och hans erfarenheter från reklambranschen avspeglas här. Men han överraskar också. Choklad, blod eller äggulor används ibland istället för färg. Mitt i utställningens färgkakofoni finns ett rum med dämpad belysning och sotiga, konturlösa porträtt av ylande vargar, spöklika skepp och hemsökta hus, som i gamla Hollywood-filmer.
I sin ungdom valde han bort New York (konstlivets dåvarande centrum) och sökte sig till Los Angeles som har blivit scen för hans liv och verk. Som Ralph Rugoff påpekar i katalogen är Ruscha upptagen med brus av alla slag – visuellt, akustiskt och semantiskt. Han skapar ett slags kreativ allians mellan popkonst och konceptkonst.
Allt kryddas med intelligent humor. Andy Warhol fixerade sig vid kända varumärken, Ruscha vid det anonyma. Jag uppmärksammar gärna den ensamma målarpenseln eller hyllar något oansenlig, säger han. Han gör det banala till något tvetydigt, gåtfullt och lockande.
Världen omtolkas till tecken och schabloner. Huskroppar, bensinstationer, gatuskyltar och tablettaskar. Vidsträckta ökenlandskap, dränkta i ljuset från kitschiga solnedgångar och bergsformationer som inte är av denna världen påminner om tapeter på skumma motell eller om kitschiga vykort. Glas spricker, hus brinner och ord torteras eller smälter ned till pölar.
Människans frånvaro är slående. Ändå är det just människan – uppfinnaren av denna massproducerade värld av tecken – som det handlar om. Att alltid utesluta ett ord, använda sig av omskrivningar, är det påtagligaste sättet att avslöja det, säger de kända raderna hos Borges.
Det viktigaste med Ruschas arbetsmetod är kanske inte vad han gör, utan vad han låter bli. Han avstår från att predika eller moralisera. Just detta avståndstagande från förenklade, tidsbestämda sanningar gör hans måleri både oemotståndligt kaxigt och tänkvärt.
