Det finns sällan människor i Lars Lerins målningar, men nästan alltid hus. Inte ens när han beger sig till Ganges stränder och till folktäta New Delhi och Marocko lyckas han få med särskilt många människor. De gömmer väl sig för solen i grändernas svalkande skugga och i den täta husmassan som Lars ­Lerin betraktar på avstånd.

På avstånd betraktar han även ensamma hus på den värmländska landsbygden. Någonstans i Hagfors, Munkfors, Molkom och Deje eller andra gudsförgätna platser sent en vinterkväll till ljudet av knarrande snö och snoret som fryser till is vid varje andetag. I mörkret och på distans blir hans längtan efter gemenskap tydlig. Vår längtan blir tydlig. Vi som delar Lars Lerins betraktarposition och kan känna igen oss i utanförskapet och ensamheten.

Om inte kärleken och gemenskapen också hade funnits där som ett värmande stråk genom böcker och bilder hade det blivit snudd på patetiskt.

I filmen De daglediga som har spelats in 1986–2008 lär vi känna några av de människor från hans hembygd som han så många gånger skildrat med ömhet och värme. Likt en antropolog i grannens kök får Lars Lerin dem att berätta. En brist är den usla ljudkvaliteten. Det hade varit härligt att lyssna på fryksdalsmål och faktiskt förstå vad de säger.

I bildserien Solsken och regn från 2007 surrar humlorna och det nyskördade höet doftar. Där ­sätter mor kaffet på spisen och ­katten leker med fransarna på trasmattan. Bilderna som också är illustrationer i en bok är ­uppsatta på väggen som ett kollage.

Det var till Värmland han återvände efter tolv år i norska Nordland, alkoholförgiftad och tablettberoende, i sorg efter ett kärleksförhållande som gått i kras. Målningarna från den tid när han mådde som sämst bär alla på ett mörker och en frusen ensamhet. Sedan tilltar färgerna och han kommer närmare motivet.

Det är som om han under de senaste åren klivit upp på scenen och har en större närvaro och energi. Han målar i stort format och har i någon mån lämnat det distanserade betraktarperspektivet. Det är ett måleri som övertygar mig om att han har mycket kvar att ge och att han är mer än en virtuos akvarellist med en tendens att upprepa sig.

I Waldemarsuddes stora utställning som i huvudsak består av verk i Lerins ägo är tonvikten lagd vid de senaste 20 årens produktion. Lofotenbilderna och ­resor till Indien, Iran, Marocko och städer runtom i Europa finns med. Nyutkommen är även en bok.

– Varför reste du hit?

– Därför att jag älskar att vara ute när det blåser.

Lofoten har en kärvhet som det inbäddade värmländska landskapet aldrig kan uppnå. Här luktar det fisk från fiskebruket i hamnen, salta vindar sveper in från havet och snön yr på Svinøybron. Livet är så där macho som man kan föreställa sig Alaska och Newfoundland.

Newfoundland har fått sin ­litterära beskrivning av Annie E Proulx i boken Sjöfartsnytt. Lofoten har fått sin genom Lars Lerins bilder, dagboksanteckningar och kommentarer.

Männen drar in på puben och sveper några sejdlar öl. Skymningen faller och mörkret lägger sig över de snötäckta hustaken.