Forum för levande historia (FLH) har ända sedan sin tillkomst 2006 varit en nagel i ögat på dem som på grund av ideologiska skygglappar vill fortsätta att förneka, bagatellisera eller blunda för kommunistiska regimers brott mot mänskligheten. Mest känd av belackarna är Jan Myrdal, men han är inte ensam. Han har gott om kamrater på olika håll i samhället. Nu förefaller det som om Myrdal et consortes fått oväntad hjälp från ingen mindre än JO.
JO har nämligen riktat kritik mot FLH:s uppmärksammade utställning Middag med Pol Pot med argumentet att utställningen pekat ut vissa individer som, på inbjudan av Pol Pots regim, deltog i en resa till Kambodja (Kampuchea) 1978.
JO:s kritik är märklig i flera avseenden. Och skulle den bli prejudicerande, så skulle det få allvarliga konsekvenser för svenskt kulturliv. Statliga museer skulle nämligen inte kunna göra utställningar där det förekommer namngivna personer, vilka framställs i mindre positiv dager. Statliga kulturinstitutioner skall visserligen inte leka domstol, men om all personkritik, till och med i satirens form, blir förbjuden, så blir de å andra sidan rätt tandlösa.
JO:s kritik går inte heller ihop rent intellektuellt. Som statlig myndighet har FLH bland annat till uppgift att sammanställa och initiera forskning om brott begångna av kommunistiska regimer. Men enligt JO:s bedömning omfattas de som uttalar sig i FLH:s namn inte av forskarens frihet. Så hur skall man kunna bedriva forskning om man inte åtnjuter forskarens frihet? FLH har, säger JO vidare, en begränsad yttrandefrihet. Gäller den begränsade yttrandefriheten också andra statliga myndigheter som universitet och högskolor, kan man undra.
JO vill uppseendeväckande nog inskränka museers och andra statliga kulturinstitutioners rätt att osminkat visa upp historien. Historien består ju till stor del av enskilda människors agerande och om människor agerar på ett föga tilltalande vis, till exempel låter sig bjudas på middag av en massmördare som Pol Pot eller Hitler, så kommer dessa personer, i historieskrivningens ljus, självfallet inte att framstå i särskilt positiv dager. Men skall historieskrivarna, om de arbetar på en statlig myndighet, därför avstå från att skildra deras faktiska agerande? Skall de ägna sig åt självcensur?
Lika legitimt som det är att forska kring och sprida kunskap om olika svenskars sympatier för och förbindelser med Hitler och Nazityskland, lika legitimt måste det vara att kartlägga och redovisa olika svenskars vänskapliga förbindelser med Pol Pot och hans mördarregim, även om detta skulle medföra visst obehag för dessa personer. Jan Myrdal och de andra i den svenska delegation som reste till Phnom Penh 1978, reste dessutom inte som privatpersoner. De var inbjudna i sin egenskap av ledande företrädare för Vänskapsförbundet Sverige-Kampuchea. Deras resa är historisk och historien bör varken sminkas eller förtigas.
