Per Hüttner utgör sinnebilden för den moderne nomadiske konstnärstypen, den som nätverkar sig fram i det globaliserade konstlivet och kryssar mellan samtidskonstens metropoler med hjälp av stipendier, projekt, utställningar, gästlektorat och föreläsningar.

Som tidsenlig konstnär är förstås gränsen mellan att skapa, ställa ut och kurera konst flytande. Konstnärens och kuratorns roller glider in i varandra och utgör delar av hans konstnärskap, som ett svar på 1990-talskonstens förändrade verkbegrepp. Emellanåt gör han avstickare till exotiskt belägna platser där han ägnar sig åt att jogga – en sysselsättning som för de människor som befolkar dessa platser ter sig mycket exotisk.

Det intressanta med Per Hüttners konstnärskap är att han samtidigt gör det nomadiska och smått alienerade konstnärslivet till ämne och förutsättning för sin konst. Det som har varit hans kringflackande levnadssätt under många år är också den innehållsmässiga kärnan i hans fotografier.

Tidigare utställningar har visat bilder där han vitsminkad och iförd vit joggingdress väcker viss uppmärksamhet på platser där joggare normalt inte syns. Människor vänder sig om efter den främmande varelsen. Han har i likaledes vita kläder och med en vit resväska fotograferat sig själv bland människor som rör sig i omlopp i ett slags system, som exempelvis på flygplatser och i shoppingcentra. Där är det snarare han själv som stannar upp och reflekterar över rörelsen i människoströmmen.

Glimtvis har hans fotografier även haft något tragiskt över sig, som när han klätt ut sig i vit brudklänning och målat munnen som en clown. Jag tolkar dessa motiv som uttryck för en reflektion över konstnärskapet och konstnärens roll i samhället, men också som bilder av vår samtids allt större konsumtion av främmande platser och kulturer.

Numera är han sedan ett par år tillbaka stadigvarande bosatt i Paris och det verkar också som om något annat, mer avgörande i hans liv, har inträffat. Det finns en mer utbredd tystnad i dessa senare fotografier med nattliga motiv. Någonting för betraktaren obegripligt har hänt och kvarlämnat spår i form av krossade glödlampor, vita kuddar och snören.

Vi vet ingenting om själva händelsen utan kan bara se lämningarna. De är folktomma till skillnad från joggingbilderna som är fulla av liv. Två vita kuddar tyder i alla fall på sällskap. De tyr sig till varandra där de ligger tätt tillsammans. Snörena ger associationer till rottrådar eller navelsträngar som är någonting som håller ihop men som också kan klippas av.

Under vernissagekvällen ägde en besynnerlig performance rum. Spåren av denna performance är kvar som en installation i utställningsrummet. Det är vita skjortor inifrån upplysta av lampor. Boardingkort till flygresor och stadskartor är utspridda över golvet. Över det hela har sprutats något som kan påminna om kroppsvätskor – blod och spermier.

Nycklar till förståelse ges i titeln ”Illuminating the Inside(Out) – Andlighet och Avföring” och ­ i en rad färglagda teckningar med samma titel. Här blir det tydligt att det handlar om kroppen och dess mekanik och funktioner. Om maginnehåll som vänds ut i en kräkning eller transporteras genom kroppen och kommer ut som avföring. Men vad detta har med andlighet att göra är mer än vad jag förstår. Möjligtvis är det här konsten kommer in. Eller livet.