Keramikern, konstnären, industridesignern, illustratören med mera Stig Lindberg måste ha varit exceptionellt lyhörd för strömningar i tiden, med pekfingret högt upp i luften. Utsnitt ur hans produktion blir också utsnitt ur stilhistorien.
50-talsarbetena signalerar årtiondet lång väg, åtminstone så som vi i efterhand har lärt oss att generaliserande läsa det, 60-tals- och 70-talsalstren likaså.
Ta några av Gustavsbergskopparna till exempel. Salix från 50-talet har lyft i formen och tunt tecknat ellipsformat lövmönster. Eftertraktade auktionsklassikern med plommondekor, Prunus, från 1962 har klarare färger och rakt-på-sak-mönster. Primeur från 1972 är mer truligt satt i uttrycket, enfärgad i intensivt kromgrön, jordnära, inget tjafs...
Om förhållandet mellan hur mycket Lindberg påverkade utvecklingen, respektive var följsam mot densamma, har Nationalmuseums utställning inte mycket att säga. Men en frontfigur blev han tidigt, slog igenom med
gladmålad fajans 1942 och blev konstnärlig ledare på Gustavsberg 1949. Och 50 år senare står det Lindbergtekannor på matbord i varje glansigt inredningsmagasin.

Människan Stig Lindberg känner jag mig emellertid inte närmre efter utställningsbesöket. Det verkar vara samma favoritberättelser om honom som snurrar runt, runt i historieskrivningen. Men han kanske ville ha det så, ha kontroll över framställningen av sig själv. För däremot får man en tydlig bild av den säljmedvetne yrkesmannen, av arbetet med varumärket och av utvecklingen av produktionen i takt med konsumtionssamhällets framväxt.
Lindbergs formgivning är delvis en konsekvens av satsningen på ”konstnären till industrin” och tilltron till de positiva effekterna av ”vackrare vardagsvara”, men också av medveten marknadsföring och allt snabbare anpassning efter köpares efterfrågan.

Utställningen på Nationalmuseum pågår på två parallella plan. Det ena är Lindbergproduktion bakom glas. Igenkänningsfaktorn är hög.
Här visas tyger, plast,
barnboksillustrationer, lergods, stengods, porslin och en och annan överraskning. Handgjorda engångsföreteelser, som ett pilligt utfört porslinshalsband, presenteras bredvid massproducerat.
Mörkbrunt, sökande 60-talsstengods överraskade mig, till exempel, med hans egna ord beskrivet som ”det exklusiva stengodset” i ett tv-inslag från 1957 - en rolig kontrast till vår tids vardagsinställning till materialet.

Efter ett par varv bland montrarna blir det också tydligt hur mönsterekvilibristen Lindberg effektivt återbrukade dekorer. Bladmotiv i olika varianter återkommer, liksom bilder från porslinsindustrin, som i vas-späckade tygmönstret Pottery, nylanserat i höstas.
Utställningens andra del utgörs av resonemang kring marknadsföring, verkshöjd och upphovsrätt. Det förs i katalogen och på lösa låneblad. ”När vi ser hur Stig Lindbergs individuella formspråk utnyttjas och förflackas i dagens olika retrotrender framstår diskussionen om konstnärlig kreativitet och upphovsrätt viktigare än någonsin”,
konstateras i katalogens inledningstext. Men så mycket närmare en konkret koppling mellan upphovsrättsfrågan och fallet Lindberg än det antydda problemet kommer man sen inte.

I en monter visas visserligen alster gjorda av andra med utgångspunkt i hans mönstervärld. Men det fungerar inte att okommenterat presentera dem ihop på det viset tycker jag, åtminstone inte om avsikten är att belysa upphovsrättsfrågan. I så fall måste man diskutera de enskilda arbetena.
I mina ögon är det skillnad mellan att låta massproducera Lindbergmönstrade pappmuggar för en urkommersiell jättehamburgerkedja, och att leka med och konstruera om den kända dekoren för att kommentera sitt keramikerarv, som Jakob Robertsson gjort med Vadå Berså.
Utställningen låter antyda att Lindberg orättmätigt profiteras på, men sen får vi ändå inte veta hur hans formspråk ”förflackas i dagens olika retrotrender”. Luckan mellan de utställda sakerna och de teoretiska resonemangen får man fylla med egna tankar.