Går det verkligen att säga något nytt om Skagenmålarna, som mellan 1870 och 1910 skapade ett förföriskt och populärt måleri med Skagens ljus och befolkning som utgångspunkt? Det danska konstmuseet Arken försöker när man ställer ut 97 verk under samlingsnamnet Skagensmalerne – i nyt lys.

Den här gången är det inte det berömda nordiska ljuset man fokuserar på utan Skagenmålarnas syn på den lokalbefolkning som ofta utgjorde modeller. Hur konstruerade man deras identitet, och hur byggde man upp sin egen?

Skagengruppen var en del av det moderna genombrottet som med Georg Brandes sökte det autentiska och ursprungliga. Det tyckte man sig finna hos befolkningen i fiskeläget som tedde sig äkta och oförstört, en exotisk kvalitet för de urbana, sofistikerade konstnärerna.

Redan den strapatsfulla resan till Jyllands yttersta spets borgade för en resa bort från moderniteten. Antingen ankom man med båt och fick bäras i land av fiskarna över strandrevlarna eller så fick man ankomma landvägen i skakande post­diligens i en obekväm resa till den gamla goda tiden.

Den nordiska nationalromantiken ville gärna fokusera på redlig, hårt arbetande befolkning bortom storstaden – som svensk motsvarighet kan man se Selma Lagerlöfs och Anders Zorns skildringar av dalfolket. Skagenmålarna fann dessa tidstypiska ideal hos sina fiskare i en idealiserad skildring av det enkla, jordnära folket, sysselsatt i vardagsbestyr.

Michael Anchers verk Hem över reveln återger fyra kämpande fiskare som ror sin båt i land. Mod och dramatik i hårt väder skildras i Carl Lochers Räddningsbåten går ut, och i Michael Anchers skiss till Den drunknade visas att insatserna kunde kräva liv. Andra verk beskriver hur fiskarna drar upp båtarna eller skjuter ut dem i havet. Signalerna är tydliga: här lever människor enligt urgamla traditioner i ett enkelt, för­modernt liv i samklang med en ibland vresig natur.

I själva verket kämpade fiskarna för att få en riktig hamn, vilket lyckades 1907. Ironiskt nog bidrog Skagenmåleriets popula­ritet till en betydande turistindustri som antagligen omvandlade fiskeläget mer än den moderna samhällsutvecklingen gjorde.

Utställningen försöker visa hur Skagengruppen iscensatte sin identitet med lokalbefolkningen som fond. I Anna Anchers Ett missionsmöte sitter en grupp reli­giösa, huckleförsedda kvinnor i backens skugga, i kontrast mot Michael Anchers Sommardag vid stranden, där fyra ljusklädda unga kvinnor vandrar längs vattenbrynet. I Michael Anchers Fyra fiskare vid en båt på Skagens strand står fyra väderbitna män i oljerock och sydväst, mer typer än människor, passivt uppställda som på ett fotografi. Helt annorlunda målar Michael Ancher fyra män ur sin egen krets, Konstdomarna, som i livligt samspråk alla uttrycker sin individualitet i en intellektuell diskussion.

I Arkens katalog talar man, inspirerad av Edward Saids tankar om orientalismen, rent av om en kolonialism från Skagenmålarnas sida, där Skagen blir en exotisk och rofylld enklav i kontrast mot den omvälvande samhällsutvecklingen för den urbana människan. Författaren Holger Drachmann gick så långt i sin förmenta idealisering att han ville tala om en särskild Skagenras, av redliga människor med ett enkelspårigt förstånd.

Den emblematiska målningen Hip Hip Hurra av PS Krøyer inkarnerar Skagenmålarnas självuppfattning. Frisinnade, sofistikerade och ljusklädda skålar konstnärerna i champagne under sin utomhusmåltid i en festlig skapande gemenskap. Motstycket är trötta, mörkklädda fiskare på en instängd bykrog.

Det tillhör sena tiders privilegium att omtolka historiska före­teelser i sitt eget ljus. Att Arken velat göra en nyskapande utställning bortom det strikt självbiografiska är tacknämligt. Ändå innehåller Arkens kritiska – och en aning moralistiska – ljus på Skagengruppen problem. Är det rimligt att begära att Skagenkonstnärerna ska uppfylla vår tids samhällssyn, vår tids analyser av politisk korrekthet? Det strikta ”vi och dom”–perspektiv man vill framhålla motsägs ­exempelvis av Michael Anchers giftermål med Skagenfödda krogdottern Anna Bröndum och liknande allianser. Bör vi inte i stället inse att Skagenmålarna var barn av sin tid, av det moderna genombrottet och en skandinavisk nationalromantik?

I Arkens hängning av de 97 verken märks heller inte mycket av denna problematiserande blick. Här visas de älskade motiven tätt sida vid sida och den förtjusta publiken låter sig än en gång förföras av det blånande ljuset och den solskimrande livsglädjen i verken av Krøyer, konstnärsparet Ancher, Christian Krohg och ­Oscar Björck. Arkens kritiska ­katalogessäer fullföljes inte i utställningen som i stället ter sig som en populär manifestation av en nationalklenod.