Samtidigt som litteraturen gör sitt bästa för att försvara sig mot anklagelser om jagfixering och självutfläkning har bildkonsten lämnats i en fredad zon. Men också här är tendensen tydlig. Även konsten kännetecknas av ett intresse för introspektion och självanalys.

I förra veckan öppnade två utställningar med den numer New York-bosatta konstnären Ylva Ogland. Den ena äger rum i hennes gamla lägenhet på Södermalm, den andra på galleri Brandstrom i Vasastan, där hon under utställningstiden också sover. Genom valet av utställnings- och sovplats knyter hon sina berättelser tätt omkring sig själv.

I en intervju utbrast nyligen konstnären och Dramatenchefen Marie-Louise Ekman: ”Jag tittar aldrig bakåt, varken som konstnär eller som privatperson. Jag får ingen energi av sådana resor.” Inget uttalande kunde vara mer främmande för en Elfriede Jelinek eller, som i det här fallet, Ylva Ogland, som metodiskt och alltmer kreativt nystar i sin egen barndom för att med finstilta konsthistoriska referenser suggerera fram nya verkligheter.

Ylva Oglands konstnärskap kännetecknas av filosofiska och existentiella utflykter men också av en dos ogenerad narcissism. På galleri Brandstrom rör jag mig som i en dunkel grotta i oraklet Snöfrids värld – Snöfrid som sedan 2008 är Ylva Oglands alter ego men också skogshuldran i Johan Ludvig Runebergs dikt, hon som lockade med barndomens blomstergårdar.

I denna totalinstallation med kopior på ett älskat barnkammarskåp finns stänk av romantik och dekadens med glasflaskor, tända ljus och stenar av rosenkvarts. Efter ett glas pärldestillerad vodka hör jag till de edsvurna och kan ingå i Snöfrids krets. Anslaget är lekfullt, men så esoteriskt att det inte riktigt griper tag.

I utställningen på Södermalm är allt bric-à-brac bortrensat och Ogland framträder mer direkt som driven målare. Det som dominerar lägenheten är en svit självporträtt från tidig pubertet i klassisk stil.

I ett porträtt sitter hon likt en prinsessa på en elegant stol samtidigt som späda lövverk spelar mot den nakna och solbelysta kroppen. I en annan sover hon en behaglig törnrosasömn. Det bländande ljuset blir ett effektivt värn mot omvärlden.

Som förlagor har Ogland använt de fotografier som hennes pappa tog av henne 1985, då hon var elva år. Men samtidigt som pappan träder in som konstnär och voyeur tar hon själv kommandot över bilderna genom att lägga till och dra ifrån.

I flera målningar i lägenheten återkommer den hemlighetsfulla barnkammarmöbeln från galleri Brandstrom, men också ett gosedjur, en kanyl, en vallmo och en frökapsel, men mindre som litterära beskrivningar än för att framkalla en stämning där det sockersöta får maka på sig för vuxenvärldens hotfulla lekar.

Ylva Ogland greppar över stora teman och skapar fenomenala scenografiska helhetslösningar. Spegeleffekter, dubbelexponeringar och ekon smygs in i och mellan målningarna i rummen. De större porträtten i färg korresponderar med mindre målningar i raffinerad gråskala. Stora negativmålningar understryker kärleken till filmen och den fotografiska processen. Som hos Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskij lever komplexa tidsaspekter sida vid sida: barndom, pubertet och nutid.

Somliga porträtt har i August Strindbergs efterföljd fått svedda kanter och en målning är sågad i bitar. Men allt är behärskat. Oglands konstnärliga temperament präglas mer av försoning än av aggressivitet. För att understryka detta sitter en rosa sidenrosett på en målning.

Mer problematiskt blir det när hon porträtterar sig själv som vuxen genom målningar av sitt eget kön. När bilden av skötet kommer igen i en öppen låda tillsammans med ett brinnande stearinljus och en spegel blir det överkurs och stannar vid en tom och smått exhibitionistisk gest. Ett antal kvinnliga konstnärer har före Ogland – och med större övertygelse – gått i clinch med den manliga blicken.