Från den antika romerska föreställningsvärlden kommer begreppet ”genius loci”, platsens skyddsande, som har varit utgångspunkt för Artipelags öppningsutställning. I denna imponerande exposé genom historien med mästerverk sida vid sida har den eviga staden Rom skapat en nod.

Rom har länge fascinerat konstnärer genom sina ruiner som återbrukats i kyrkor och monument. På 1700-talet blev Rom ett mecka för konstintresserade och antikstudenter. Giovanni Battista Piranesi uppsökte källorna i en serie etsningar som visar Roms antika, medeltida och moderna monument. Den då nyligen återupptäckta staden Pompeji som grävts fram ur lager av aska skildrades som ett romantiskt ruinlandskap. Fotografen Lennart af Petersens gjorde långt senare en skildring av samma historiska monument vilket utgör ett intressant möte mellan dem båda.

På motsvarande sätt för den danske 1800-talskonstnären Vilhelm Hammershøj och arkitekturfotografen Jens Lindhe ett samtal kring platser i Köpenhamn. Där replikerar påpassligt Jonas Dahlberg genom sin mycket vackra videoinstallation Shadow Room som perfekt ackompanjerar Hammershøjs interiörer.

Staden, rummet och landskapet är teman som grupperar utställningens 222 verk: från nyklassicismen och Romresenärerna via 1800-talets landskapsmåleri i Norden till framväxten av den moderna staden i måleri och fotografi. Den samtida konsten intervenerar och kommenterar de äldre verken men uppträder också i ensamt majestät. Tillsammans har Görel Cavalli-Björkman från Nationalmuseum och konsthallschefen Bo Nilsson skapat en bred utställning med en närmast akademiskt kunskapsrik katalog där ambition och svansföring har varit hög.

Artipelag har alla möjligheter att bli ett svenskt Louisiana bara svensken vänjer sig vid att betala för kultur. Vi är vana vid att kultur är subventionerad och att konstnärernas ersättningar betalas av staten. Men med de rejält tilltagna visningsersättningar som Artipelag betalar tror jag att konstnärerna snart slutar att gnälla. 150000 kronor vardera får de för sin medverkan! För det kan de göra ett skräddarsytt verk för utställningen eller visa gamla och på så sätt finansiera kommande utställningar.

Utställningsersättningar vid museer brukar normalt uppgå till några futtiga tusenlappar, för produktionsstöd är konstnärer hänvisade till Konstnärsnämnden. Det här är alltså ett nytt mecenatskap som konkurrerar med de statliga ersättningar och bidrag som har förhandlats fram av konstnärsorganisationerna. Jag ser positivt på att privata aktörer kommer fram och att makten att fördela uppdrag och pengar sprids.