Lars Nilsson har varit ett rött skynke för många unga kvinnliga konstnärer sedan han för sju år sedan fläkte upp sina fantasier och demoner – sin själs avgrunder – i en separatutställning på Magasin 3.
Med självbespeglande titlar som He was an assman, I guess gjorde han ingenting för att dölja sin upptagenhet av den kvinnliga kroppen, i detta verk i en obehaglig huvudlös och sönderstyckad form.
Men vad många inte såg – eller kanske ville uppfatta – var Nilssons nitiska pendling mellan det privata och det politiska. Ljudband med vittnesmål om våldtäkter och kvinnoövergrepp i krigets Bosnien kopplades till en sylvass självkritik. Allt börjar på hemmaplan; grunden till allt våld finns i det civila samhället.
Med gränslösa kulissbyggen har Lars Nilsson under senare tid inte gjort något för att skruva ned ambitionerna, men anslaget är mer försonligt. Filmen In Orgia från 2004 har turnerat över världen och även Moderna museet äger ett exemplar. Som titeln anger rymmer filmen också gruppsex, men mer pastoralt och utan inslag av våld och hot.
Lars Nilsson slutade för ett par år sedan som professor på Konsthögskolan i Malmö och när han nu gör sin första galleriutställning i Sverige sedan 1997 är det en händelse. Författaren Cormac McCarthys Pulitzerbelönade bok Vägen fungerar som ett dystopiskt och dovt grundackord till de romantiska landskap som orkestreras i video, fotografi och skulptur. Det är tillvaron efter katastrofen Lars Nilsson frammanar.
I ett fotografi uppbyggt som ett panorama står trasiga björkstammar likt amputerade kroppar i ett vattensjukt och gudsförgätet landskap. Jag föreställer mig ensamma överlevare och soldater som vandrat i dyn. Kamerans långa slutartid och den avancerade bildbehandlingen gör det lätt att missta bilden för en målning. Gula accenter likt ljusspeglingar i det mörka kärret är det enda som livar upp. Tidsangivelsen 8 november för tankarna till en ödesdag.
Längst in i utställningen med verket Un-home-ly sker en vändning. Här överraskar Lars Nilsson med ett surrealistiskt möte mellan en katedralliknande ruin och en frambrytande modern spiraltrappa som slår i galleriets tak, en Jakobs stege som en brygga mellan himmel och jord.
Denna teatrala installation avtecknar sig mot ett förklarat sken, en kärleksförklaring till romantikens ljusföring. Hos Caspar David Friedrich finns ett främre plan med verklighetens mörkare färger och ett bakre som kommer plötsligt och som badar i ljus. Det är denna världen och det hinsides.
Först på nära håll ser jag den medaljongmönstrade tapeten på ruinens framsida och i ett slag blir väggen en tragisk spillra av ett utbombat bostadshus. Något igenkännbart och samtidigt inte – det som Sigmund Freud gav etiketten unheimlich .
Hos Lars Nilsson är olyckan ett svårgripbart monster. Den kommer smygande både mentalt och i naturen. Jag ser det som en berättelse om instabila gränser och om död och separation. Den trygga borgen med sina tapetväggar är hos Nilsson bara ett spöklikt skal av vad den varit.
Ytterst handlar det om något så banalt som att hålla hoppet vid liv. Kanske finns där också en stillsam vädjan om förståelse. Lars Nilsson sympatiserar med de vilsna killarna i Cormac McCarthys dödsdömda värld.
