Storslagna fotografier på folktomma, monumentala rum är ett av Candida Höfers mest kända motiv. I hennes serie Räume ingår bilder från väntsalar, bibliotek, museer och kloster i olika länder.

I Stockholm har hon fotograferat på Naturhistoriska museet, Stadsbiblioteket och Kungliga biblioteket. Varje fotografi i denna svit är som en öppen port mot de rum som vi besöker utan att riktigt se dem. Deras praktfulla färger, former och volymer återupptäcks på bild.

Betraktarens blick får utforska rummen från det perspektiv som kameran föreskriver. En genomlysande text om Höfers interiörer gör Michael Fried i Why photography matters as art as never before (2008).

Candida Höfer är en av de främsta företrädarna för samtidsfotografi. Utställningen på Artipelag är den första mer heltäckande presentationen av hennes verk i Sverige. Den är angelägen, välgjord och låter de olika spåren i Höfers skapande korsas.

I det väldiga utställningsrummet visas ett hundratal bilder. Tidsmässigt spänner de från 1968 fram till idag. Fotografier i stora format varvas med bilder i mindre skala. Inga skyltar så långt ögat når. Varken blicken eller tanken får distraheras. Titlarna återges istället i katalogen och foldern.

Först skolad i film vid Kunstakademie Düsseldorf blev Candida Höfer så småningom adept till Bernd och Hilla Becher. Detta syns i hennes formspråk. Svalt, men inte känslokallt. Oaffekterat, men uppmärksamt. Alltid elegant sparsmakat. På samma sätt som Andreas Gursky och Thomas Struth intresserar sig Höfer för att låta formaten förstoras och motiven mångfaldigas.

I ett av sina projekt fotograferar hon de privata hem där datummålningar av japanen On Kawara har installerats som en sorts finkulturella smakmarkörer.

I serien från Zoologiska trädgårdar ingår bilder från bland annat Spanien, Tyskland och USA. Höfer visar hur schablonartat människan försöker återskapa naturen. De fångna vilda djuren irrar som vålnader i de konstgjorda miljöerna.

En mindre konceptuell och mer dokumentär karaktär har de tidiga bildsviterna om turkiska immigranter i Tyskland på 1970-talet.

Det är berättelser om identitet, gemenskap och utanförskap. Här fångas både förstulna ögonkast på ett kafé, vältaliga leenden vid butiksdiskar och tysta överenskommelser på torgen. Det som lyser igenom allra starkast är invandrarnas vacklan mellan tvivel och hopp på lyckan i exilen.

Candida Höfers verk tar inte lång tid på sig för att fånga betraktarens intresse. De kallar omedelbart på vår uppmärksamhet och drar in oss i sina tysta rum.

Att känna till de idéer som ligger till grund för Höfers skapande är samtidigt en fördel. Friedrich Wolfram Heubachs filosofiskt inriktade katalogtext är förvisso lärd, men tyvärr knastertorr. I vissa textpassager är sträckan från ord till innehåll för lång. Dels beror det på den högtravande tonen, dels handlar det om den vackra men komplexa tyska syntaxen som i översättningen har resulterat i en rad absurt krångliga stycken.

I bästa fall räcker några omläsningar för att knäcka koden. I värsta fall är det en gröt av ord. Sidan 36: ”Först när man har uppfattat varseblivningen av de inre rummen i deras speciella, visuellt-kognitiva åtskildhet, deras (synpunktsrelativa) kontingens, har man nått den positionen att man på ett rimligt sätt kan uppskatta den befrielse som Höfers fotografiska verk erbjuder från denna malaise.”

Heubach trasslar till det oftare än han lyckas förklara. Höfers skapande startar ofta i en idé som blir en del av verket och förtjänar att klargöras. Det är dock trist att teoretisera sönder den svala skönhet som finns där. Utmaningen är att lita på sina ögon.

Liverpool XIII, 1968.

Kunstmuseum Basel II, 2000.

Neues Museum Berlin XXV, 2009.