Historia – bevittnad, ihågkommen och framställd blir den som en berättelse bland många andra. Detta är ingen ny tanke. Insikten finns redan hos historieskrivningens grekiske fader – Herodotos. ”Jag är skyldig”, skriver han, ”att berätta vad som berättas, men jag är inte skyldig att tro på allt.”

Kanske just denna reservation, denna kraftfulla påminnelse om att all historia når oss i form av någons selektiva framställning, är Herodotos viktigaste upptäckt och den som gör honom till en överraskande modern historieskildrare.

Det grekiska ordet historia syftar bland annat på sökande, frågande, iakttagande, men också på berättelse och forskning. Hur historia skrivs, hur medier, maktinnehavare och även enskilda individer påverkar denna skildring är ett övergripande tema för grupp­utställningen History Acts på Göteborgs konsthall. Elva internationellt verksamma konstnärer deltar. Verken spänner över flera genrer och skiljer sig avsevärt i fråga om utförande och estetiskt tilltal. Gemensamt är att samtliga berör förhållandet mellan det förflutna och nuet.

Den brittiske filmskaparen ­Peter Watkins brukar ställa frågor kring hur vår världsbild färgas av schabloner, likformighet och konventioner. Watkins kritiska förhållningssätt ligger till grund för experimentella filmproduktioner. I hans verk får amatörskådespelare utgå från personliga intressen. Syftet är att de fritt ska ta ställning i de historiska, politiska eller moraliska tvister som ett aktuellt projekt problematiserar.

På konsthallen visas den sex timmar långa filmen La Commune från 1999. Detta svartvita och enastående mastodontverk är en iscensättning av Parisrevolten 1871. Drygt 220 personer medverkar med sina individuella rolltolkningar. Varje skådespelare fick göra sin egen efterforskning i ämnet. De turbulenta händelserna visas som en produkt av två tv-team. Det ena skildrar det officiella händelseförloppet. Det andra ger röst åt revolutionärerna. Trots sin längd är Watkins film svår att slita sig ifrån. Man kastas baklänges. Plötsligt står man mitt i historien som man både känner igen från skolböcker och som man är helt främmande inför när individer kommer till tals.

Björn Levins installation In memoriam visades på konsthallen första gången år 1972. För den pågående utställningen rekonstruerades verket utifrån spridda informationsbitar. Arkivmaterial, pressklipp och fotodokumentation har lagt grunden för miljöns återuppbyggnad.

Den konstnärliga processen har påmint om ett forskningsarbete. I ett för 70-talet modernt inrett kontor visas på en plasmaskärm en hyllningsfilm till den nyligen mördade försäkringsvisionären Johan Löwenskjöld som påstås vara skaparen av det multinationella försäkringsimperiet ILAC. Affärsidén var en trygghetspaket som skulle omfatta individens hela existens. Ironier och antydningar läggs ihop lager på lager, medan den suggestiva scenografin omsluter besökaren.

Det är också något som gestaltas utställningen igenom. Här blandas fiktion och fakta. Falskt och äkta blir ett tvillingpar. Utopi och dystopi följs åt. Man kan säga att utställningen lider av viss obalans i och med att ett antal verk orättvist nog har svårt att göra sig gällande intill de uppslukande storproduktionerna.

Men överlag är History Acts en viktig satsning vars styrka ligger i att den tar sin uppgift på allvar. Viktiga frågor kring hur vår historia konstrueras formuleras på nytt med både skärpa och humor. Problematiseringen berör inte bara dem som förmedlar information utan även väcker tankar kring mottagarens ansvar för att kunna sålla i detta flöde. För med Herodotos i tankarna är det värt att under jämna mellanrum påminna sig själv om att man inte är skyldig att tro på allt.