På en yta som är 13 x 5 meter har Jenny Berntsson efer sex timmars arbete byggt upp ett nytt Sandcity. Den här gången bestående av många små hus i stället för stora byggnader.
Foto: David Magnusson
AKUREYRI/VÖKUHULT
Det är höstblåsigt, duggregnar och luktar fiskmat. Jenny Berntsson hoppar in i en hyrd Toyota Corolla och sätter sig bakom ratten. Tillsammans med sin tvillingsyster Frida har hon tillbringat natten i gästhuset Gula villan i Akureyri, Islands näst största stad.
Hon kör mot Husavik vid den norra kusten och svänger av mot Vökuhult, in på en asfalterad väg som övergår i en liten geggig grusväg som leder fram till en imponerande utsikt med stora spetsiga berg och en öde havsremsa.
Några fiskare har parkerat sin jeep i närheten. Den svarta vulkansanden skapar nästan en känsla av att befinna sig mitt i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet.
Jenny Berntsson går femte och sista året på Konsthögskolan i Stockholm och jobbar med sitt examensarbete Sandcity. Det är ett projekt där hon bygger sandstäder på olika platser i Sverige och utomlands. Syftet är att ta reda på hur miljön kring människan är uppbyggd, hur den påverkar dem som vistas där och hur de i sin tur påverkar miljön tillbaka.
Genom att i sanden skapa små byggnader bygger Jenny Berntsson illusioner av städer som är stora och massiva, men samtidigt bräckliga och föränderliga.
Resultatet kommer att presenteras i vår i samband med att klassen har en gemensam utställning på Fredsgatan 12 i Stockholm.
–Jag har alltid varit väldigt fascinerad av storstäder som till exempel New York och Tokyo. Det är spännande att gå runt där och se hur olika människor lever. För mig handlar Sandcity om att ta reda på hur miljön runt omkring oss påverkar det som byggs, säger Jenny Berntsson samtidigt som hon klättrar ner för branta trätrappor på väg mot stranden.
Genren kallas för platsspecifik konst och var populär på 1960-talet. Jenny Berntsson tycker att den har fått ett uppsving på senare tid och är nyfiken på hur arbetssättet kan användas idag. För två år sedan började hon därför bygga sandstäder på olika platser hemma i Stockholm. Efter hand och i och med att hon fick drygt 100000 kronor för konstnärligt utvecklingsarbete – konsthögskolornas motsvarighet till forskning – utvecklades idén och hon ska nu bygga städer även i andra delar av världen. Efter Island väntar Turkiet och Indien.
–Folktomma Island och tätbefolkade Indien är varandras motpoler. Turkiet och Istanbul har jag valt eftersom jag länge har velat åka dit. Hade jag haft obegränsat med pengar hade jag åkt till ännu fler länder. Och så hade jag haft med mig ett filmteam som hade kunnat dokumentera hela arbetet och filmat städerna uppifrån.
Även utan helikopter brukar Jenny Berntssons strandarbete väcka viss uppmärksamhet. Det händer ganska ofta att folk kommer fram och pratar lite.
–De brukar vara nyfikna och positiva. När folk går till ett galleri är de inställda på att se konst, så det känns väldigt roligt att jobba ute i naturen där man kan nå en annan publik.
Men ute vid den isländska kusten finns inga åskådare. Här är det öde. Himlen täcks av kompakta moln och irriterande knott flyger runt på stranden.
Jenny Berntsson hittar en bra plats vid vattnet och börjar bygga. Systern Frida, som är med som assistent, dokumenterar arbetet med en digitalkamera. Efter en stund går hon iväg för att utföra en annan viktig uppgift – kaffekokning.
–Vi brukar stiga upp tidigt på morgonen och försöka komma iväg ganska snabbt. Sedan bygger jag i sex, sju timmar tills jag inte orkar mer. När projektet är klart kommer jag att vara jättetrött på sand eller så kommer jag att vara jättevältränad, säger Jenny Berntsson och skrattar.
Hon börjar gräva i sin stora ryggsäck och plockar fram spadar och formar av glasfiber som hon använder för att bygga formationerna.
–Sanden här är jättebra, men jag måste ta lite vatten för att byggnaderna inte ska rasa ihop, säger hon och sätter sig på knä och börjar gräva.
Först sex timmar senare är hon klar. Byggnaderna bildar en liten stad som ringlar sig runt på en yta som är tretton gånger fem meter stor.
Jenny Berntsson är trött. Men nöjd.
–Jag öppnade för en annan planläggning, men det slutade med att det blev många små byggnader istället, precis som det ser ut här på Island. Jag är säker på att det inte är en slump, utan att man påverkas mycket av platsen som man är på.
Det är första gången som Jenny Berntsson besöker Island och hon är imponerad av det stora landet där det bara bor cirka 300000 invånare, varav mer än en tredjedel finns i och kring partystaden Reykjavik.
–Det är svårt att inte bli fascinerad av landskapet på Island. Jag gillar inte uttryck som storslaget, fantastiskt och vackert, men det är svårt att hitta andra ord när man ska beskriva landet. Egentligen är jag inte alls intresserad av sagor och legender. Ändå börjar man automatiskt tänka på sådant när man är här.
Du har lagt ner oerhört mycket tid och kraft på Sandcity. Vad hoppas du att projektet ska väcka för reaktioner när du presenterar det i vår?
–Jag kanske har höga tankar om Sandcity, men jag hoppas att människor ska tänka lite på historien i samhället och att det som vi bygger upp i dag kan försvinna när som helst, precis som mina sandslott har gjort. Det är ett förlopp som sker hela tiden i naturen, även om det är lätt att glömma bort när man lever i stan.
Vad vill du säga till min far som är 55 år, föraktar konst och tycker att pengarna som du har fått borde användas till något vettigare?
–Till honom skulle jag säga att man måste försöka se värdet i saker som inte bara genererar pengar. Jag tror också, med risk för att låta lite högtravande, att det är viktigt för människan att satsa på sådant som är lite annorlunda eller kan tyckas vara knäppt eller till och med simpelt. Jag har stött på kommentaren ”men du leker ju bara” väldigt många gånger när jag har berättat om projektet. Men för mig är Sandcity ingen lek. Det här är mitt yrke och för mig är det blodigt allvar.
