Kvinnorna i Helene Billgrens målningar vänder ryggen mot betraktaren, ibland kan man ana deras profiler men då är det alltid ett stort hårsvall i vägen. Endast i sällsynta fall skymtar man ett ansikte. Modellerna i målningarna är dock allt annat än anonyma musor.

För även om man inte fått ta del av konstnärens berättelser om till exempel ”Rita i himlen”, som handlar om den bäste vännen från barndomen som gått bort, eller vad som ligger bakom ”Handikappad kvinna och snäll hästägare”, har både målningarna och modellerna en tydlig avsändare.

Helene Billgrens konst befinner sig i en nisch helt för sig själv. Hennes kolteckningar och korta texter, som finns publicerade i ett flertal böcker, kännetecknas av en klarsynt skärpa. Hon fångar upp vardagliga och allmängiltiga händelser och funderingar, inbäddade i en nästan överdrivet kvinnlig sfär av korta kjolar, kurvor och läppstift.

I sin senaste utställning ger sig Billgren in på ett nytt spår när hon övergår till måleri, men de enkla teckningsdragen finns kvar och hon fortsätter rita fast med penseln. Egentligen är det en logisk fortsättning när hon utvecklar sina tokroliga bilder och med hjälp av akrylfärg låter det absurda bli abstrakt – och därmed ännu mer absurt.

Målningarna är fulla av visuella vändningar. I Godnattdröm kysser kvinnan utan läppar mannen med pipskägg men utan ansikte. Ensamma, fladdrande ögonfransar, liksom hästskor, finns med i var och varannan målning. Billgren ger sig på enkla och till synes banala motiv: hästar, stalliv, kvinna som spelar gitarr, ett par som kysser. Om nu vardaglig kärlek, längtan, sorg och ett noggrant iscensatt yttre kan kallas banalt.

Psykoanalytikern Joan Riviere beskrev på 1920-talet kvinnlighetens yttringar som en maskerad, som något man skapar och vars uttryck inte är av naturen givet. För mig framstår Billgrens feminitet som en i allra högsta grad målad fasad. De kurviga kvinnorna är påklädda i sin avkläddhet, gärna jeansshorts och bh. Samtidigt ser vi bokstavligen rakt igenom kvinnlighetens yta in i deras inre, men utan att komma nära: i en målning ser man figurens njurar, i en annan lungorna, och en tredje har en rak markerad ryggrad.

Försöker man tränga in under ytan möts man av en mur av humor när Billgren som vanligt träffar mitt i prick och sätter tummen rakt på ömma punkter. Det är garanterat så att Helene Billgrens målningar inte faller alla på läppen, men själv faller jag pladask.