Det är en paradox: hur kan en utställning som kretsar kring döden vara så vibrerande av liv? Jan Håfströms allkonstverk på Liljevalchs är inget som bara ses utan snarare något som upplevs. Tanken engageras lika fullt som blicken.

För med Fantomen som guide, med kistan som transportmedel och Dödens ö i sikte handlar det inte om slutdestinationen utan snarare om blicken över axeln under den livslånga färden. Med Per Wästbergs ord är Håfströms konst ”en sång till det förlorade, till ansikten som skymtat i fönstret från tåget och aldrig mer dyker upp, till hammaren och mejseln som blivit liggande i vedboden med kitt kvar på skaftet”.

Konsthallen har förvandlats till en teater med suggestivt dämpad belysning. Verken binds samman i sekvenser som kulisser. Varje rum är som scenografin till en ny akt i en gåtfull föreställning. Berättelsen är fragmentarisk, mer antydd än skildrad. Just därför får betraktaren en möjlighet att parallellt med Håfströms historia spinna sin egen tråd och hänge sig åt egna referenser. För det är en bildvärld med in- och irrgångar som labyrintiskt sammanflätade leder in i Mörkrets hjärta.

Omläsningar av Joseph Conrads roman har sedan 1902 kontinuerligt inspirerat till nya konstverk. 2005 visades en grupputställning under samma rubrik på Göteborgs konsthall. Välkända är kopplingarna mellan texten och Coppolas film Apocalypse Now .

Berättelsen om den demoniske elfenbensjägaren Kurtz och sjöfararen Marlow, som med en ångare seglar uppför Kongofloden till den belgiska handelsstationen längst in i Afrika, utgör också ett av huvudspåren i utställningen. Trots de uppenbara referenserna handlar det dock aldrig om någon uppgörelse med kolonialismens grymma arv.

Conrads skoningslösa skildring av ett mänskligt vansinne som under brutala våldsriter förvandlas till ren ondska reflekteras i Håfströms magnifika duk Den övre stationen . Detta sublima verk tycks ständigt fullbordas på nytt. Inför varje ljusskiftning i de mörka lagren hypnotiseras blicken på samma sätt som när Marlow hos Conrad för första gången konfronterades med pålade människohuvud. Deras skrumpna läppar blottade tänderna i ett ofrivilligt, makabert hånskratt utanför Kurtz residens.

Men målningen är ingen illustration utan snarare en meditation över dödens uppenbarelse. Utan spännram och med färgstrimlor stelnade som blod hänger den löst som om den var måleriets hud. Begreppet återkommer i flera sammanhang i Håfströms texter. Han är ofta upptagen med konstens yta.

På samma sätt som havet enligt Conrad är sjömännens fosterland tycks seriemagasinens egensinniga världar vara Håfströms. Antydan till detta finns redan i barnteckningarna. Masskulturens uttryck inspirerar också hans bildspråk under flera skeden. Serieteckningsskärpan hårdnar när Fantomens alter ego Mr Walker och hans mystiska flickvän Diana Palmer träder in på scenen.

Figursågade delar av sviten Den eviga återkomsten har iscensatts i nya konstellationer. Det formella släktskapet med Öyvind Fahlströms multipla verk är slående trots att de konstnärliga intentionerna är helt olika. När Fahlström ”manipulerar världen” vänder han sig utåt. Håfström tittar istället alltid inåt. Hans stora parafraser på landskapsmotiv ur Böcklins Dödens ö utgör rörliga kulisser för en besynnerlig fantasiresa. Farmors inträngande blick från det kända porträttet tycks vaka över det underliga pojkrum som världen har förvandlats till.

Det är ingen retrospektiv. Utställningen avspeglar dock flera sidor i Håfströms inåtriktade, komplexa skapande. Popkonstens glada yta förbinds reservationslöst med symbolismens gravallvarliga djup, ironin med melankolin och barndomens nyfikenhet med vuxenålderns eftertanke.

Varje plats har en särskild betydelse, varje fragment tas om hand och dubbeltydigheterna är ett mönster. Lån, citat och återbruk av egen och andras konst vävs samman med individuella drömmar och minnen. Till slut står vi mitt i ett unikt Håfströmskt universum. För mer introvert än så här kan det knappast bli.

Här blir konstnärens replik till Ulf Linde i Clinchtydligare än någonsin: ”Jag målar inte för någon, inte heller fram till något. Jag målar mig bort från – så långt det är möjligt, för att där, slutligen, inse vilken oerhörd slump som satt igång allt det här…”