Utöver eld, jord, luft och vatten finns det ytterligare ett och kanske det starkaste av alla elementen – människans fantasiförmåga. Detta hävdade den polske konstnären Wladyslaw Hasior i sin sista intervju vid slutet av 1990-talet. Han har beskrivits som som en konstnär i Robert Rauschenbergs efterföljd.
Själv förnekade han bestämt sitt intresse för det moderna och betonade orubbligt sina rötter i polsk tradition och folkkonst. Ett 70-tal av Hasiors reliefer, objekt och assemblage visades på Moderna museet hösten 1968. Mötet med dessa verk blev en konstnärlig pånyttfödelse för Jörgen Hammar.
Precis som Hasior skapar han av rester och spill och ger en mening åt det överblivna eller bortkastade. Trästockar, skinn, tyg, metall, vassa skärvor och mjuka fjädrar är likvärdiga pusselbitar i hans egensinniga skapelser. Som hos Hasior är också Hammars blick oftast riktad bakåt – mot historien, mot bibliska berättelser, gamla myter och sägner eller litterära förlagor hos Hermann Hesse, Alfred Jarry eller Franz Kafka.
En rik presentation av Hammars skulpturer, målningar och teckningar visas i Edsvik konsthalls nyöppnade lokal Väst. Slående är hur bra verken trivs i detta ljusa vindsrum. Här samlas många kors och törnekronor. Anspelningarna gäller både individuella sorgespel och kollektiva tragedier i världens olika krigshärdar. Hammars konst är dock aldrig politisk utan snarare etisk. Den handlar om gott och ont och om det svårdefinierbara däremellan.
Vid sidan om de tunga symbolerna finns det här dock mycket humor i det lekfulla sättet att göra om nötta ting till budbärare av nya betydelser. Hammars fantasi är vidsträckt. Föremålen fogas samman obearbetade eller modellerade, böjda eller snittade. Det är grovt, robust, skrovligt – och förbryllande ömsint på en och samma gång.
I målningarna, som ofta utförs i ett svep under ett transliknande tillstånd, finns vissa släktskapsband med Cobragruppens färgstarka, spontana bildspråk. Här är det själva handen som tänker och känner. Kalevalateckningarna i tusch är laverade med kaffe som ger dem en sepiaton. Kullervo och andra gestalter föds på nytt. Bilderna väller fram, närda av det femte elementet – den ohejdade fantasin.
I samband med utställningen lanseras en rikt illustrerad monografi. Hammars konstnärskap från 1960–2009 presenteras förtjänstfullt av Per Hjertzell. Utställningen och boken bekräftar tillsammans att Hammar tillhör de konstnärer som förblir likgiltiga inför nya trender. Hans konstnärliga styrka ligger just i uthållighet, inte i förändring.
