Måleriet kom också starkt under 00-talet med ett visst uppsving för figurativt måleri. Det vi har haft av konstdebatt har också rört ämnet traditionalism och skönhet. Nu har turen kommit till grafik, enligt Konstperspektivs redaktör Anders Olofsson, som i senaste numret tillkännager att grafiken är på frammarsch.
En ny trend för torrnål, kopparstick och träsnitt således? Det är inget jag hittills har lagt märke till, snarare har grafiken alltid fört ett stillsamt liv vid sidan av konstvärldens gängse institutioner med konstföreningarna som främsta publik. Men om det innebär att grafiken får en ökad status blir jag glad. Jag tycker nämligen om grafik och bryr mig inte om ifall den är trendig eller inte, det lär den säkert aldrig bli.
Grafiken är kanske den konstart som har starkast band till konsthistorien. De tekniker som används idag är i stort sett de samma som Rembrandt, Dürer och Goya använde. Det betyder inte att grafiken inte har utvecklats och hittat andra former. De konstnärer som stod i grafikverkstäderna på 1970-talet hade lättast att ta till sig de digitala redskapen när de kom.
Tidskriftens tema grafiken på frammarsch lämnar tyvärr läsaren i okunskap. Det ges ingen förklaring till den hypermodernitet som grafiken lanseras med. Ser vi många grafiker på internationella utställningar och mässor kanske? Öppnar gallerier med inriktning på grafik? Har Hornsgatspuckeln blivit nya konststråket? Jag tolkar lanseringen som att man har velat ta upp en konstart som närmast kännetecknas av sina band till traditionen och det mödosamma hantverket utan att därmed betraktas som mossig.
Förnyelse och tradition representeras av Jacob Dahlgren respektive Åke Johansson. Dahlgrens repetitiva konceptualism på temat ränder har fått stor medial uppmärksamhet under senare år, varför valet känns något förutsägbart. Är han så intressant att han återigen måste lyftas fram? Rikard Ekholms passion för kopparstickaren Åke Johansson från Småland är däremot oväntad och det enda riktigt bra inslaget i numret.
Konsthistorikern Kristina Mezei ger historiska tillbakablickar på svensk grafik och grafikutbildningar, hennes eget forskningsområde, och rör sig över allmänna frågeställningar kring grafikens förhållande till teknik, hantverk och tradition. Men artikeln lyfter inte riktigt. Hon hade gärna kunnat utveckla varför den traditionella grafiken lider nederlag samtidigt som förnyarnas linje med gränsöverskridanden mellan konstarter lett till ett större intresse för det grafiska uttrycket, för långsamhetens och handens erfarenheter. Ett exempel som ges är Karin Mamma Andersson.
Jag såg Karin Mammas Anderssons utställning med grafiska blad i Mariefred i somras och tyckte inte att resultatet var särskilt lyckat. Hennes målningar hade förvandlats till blek färggrafik. Där frågar jag mig om inte de traditionella grafikerna som trycker själva har en större känslighet för sitt medium. Långsamhetens och handens erfarenheter kan inte läggas ut på entreprenad.
