Stockholmsgalleristerna har alltid haft svårt att enas kring den årliga konstmässan. Man har testat alla möjliga lokaler och alla sorts konstellationer utan att kunna etablera en återkommande mässform. En gång under Smart show-åren, som samlade de hippaste gallerierna i slutet av 90-talet, var man till och med på en Finlandsbåt (som, om jag minns det rätt, aldrig lämnade kajen). Det var ingen bra idé.
Förra helgen var det dags igen. Denna gång med tre nischade mässor – Market, Supermarket och nykomlingen Art Anglais – i tre lokaler på gångavstånd från varandra. Utan svårighet kunde man under loppet av en dag Market-mingla på Konstakademien bland de nordiska gallerier som själva utsett sig till de finaste och viktigaste. Sedan fortsätta till Supermarket på Kulturhuset och tränga sig fram genom det internationella stöket och böket kring de konstnärsdrivna galleriernas bås, för att till sist kolla in de svenska gallerier som blivit över och checkat in på hotell Anglais. Fast där fick man blunda när man kom in i rummet med Rolling Stones- gitarristen Ronnie Woods målningar och teckningar.
Rockmusiken förenar Ronnie Woods superkitschiga bilder på Anglais med Christian Blandhoels kreativt ombyggda elgitarrer på Kulturhuset, ändå är uttrycket helt annorlunda. Om Woods konst är som Ullevi så är Blandhoels mera Fylkingen. Men så är det på mässor, det skaver och stör på ett sätt som kan upplevas som, beroende på inställning, mångfacetterat eller splittrat.
Återbruk av annan konst finns det alltid gott om, men några tydligt avläsbara trender kan man glömma. Så har det varit ända sedan postmodernisterna steg in på arenan i början av 80-talet med ett tydligt men fortfarande inte helt genomfört uppdrag: att krossa den patriarkala och linjära modernismen. Något som resulterat i ett ganska förvirrat och globaliserat konstliv utan dominerande trender, omöjligt att överblicka.
En vecka efter supermässhelgen minns jag fortfarande Jeff Olssons fyra stora gulnade teckningar längst inne på galleri Magnus Karlsson (som fungerade som ett litet annex till Market). Först trodde jag att de var gjorda av Jockum Nordström, även om sättet att teckna landskap var grövre och mer egensinnigt. Det märkliga persongalleriet i skogen, och den gammalmodigt naivistiska stilen, ledde tankarna både till filmen Den sista färden och amerikansk skäggrock i skogshuggarskjorta.
Fast det mest uppfriskande var ändå Dan Wolgers stillsamt poetiska tilltag att hänga upp två helt vanliga identiska dricksglas, ett med sprit och ett med vatten, och ha mage att ta 50000 kr för dem. Mitt i den välbekanta mässkänslan av att ha sett allt förut lyckades Dan Wolgers, återigen, göra något relevant och estetiskt stringent av ett spår som Marcel Duchamp började trampa upp för hundra år sedan.
