I första rummet på Galleri Riis hänger en stor, svart gobeläng. Mot den becksvarta bakgrunden reser sig en ojämn, bruten linje vävd i vitt garn – som ett hastigt penseldrag. Ändå är inget hastigt i den norske konstnären Jan Groths arbeten som sedan 1960-talet om och om igen arbetat med streck i olika former.

Längs väggarna finns mängder av just streck, tecknade med krita på papper eller lutade mot väggen som skulpturer omsorgsfullt gjutna i brons, eller i mödosamt vävda gobelänger i stort format. Hans konst är som ett samtal med 1900-talets modernism, allt från Agnes Martins tunna streckmålningar till Cy Twomblys måleriska gester. Groth har länge varit bosatt i New York och relationen till den amerikanska moderna konsten är tydlig. På samma gång är hans arbeten med gobelänger, som han gjort tillsammans med Benedikte Groth, fast förankrade i en helt annan konstnärlig tradition.

Groths gobelänger är måleriska och storskaliga ändå utmanas det modernistiska storskaliga måleriet av just det textila materialet. De ihärdiga undersökningarna av streck som översätts till olika material och storlekar blir till egna tecken, som ett poetiskt språk i sig självt. De är tunna och kraftiga, darriga men säkra, ofta brutna och aldrig raka. Genom skulpturerna i brons tar de ett språng ut i rummet och ett streck blir så mycket mer än en linje.

Kanske är hans konst allra närmast Eva Hesses abstraktioner i latex, i försöken att säga något som saknar ett specifikt språk och genom att vägra entydiga och enkla tolkningar. Både mystiska och helt självklara, för vad kan vara mer självklart men mångtydigt i våra språk än strecket i sig.

På AnnaEllegallery introduceras ännu ett konstnärskap för en svensk publik, Simryn Gill, ursprungligen från Malaysia och bosatt i Sydney, är aktuell både på Documenta och som nästa års representant för Australien på Venedigbiennalen. Liksom Groth får man i Gills konstnärskap möta det som är lätt att missa. Hos Groth handlar det om linjen i en variation av konstnärliga material medan Gill undersöker hur till exempel fruktskal eller plastbitar kan översättas från skräp till något laddat med mening.

På ett stort träbord ligger högar med skrot hon samlat på stränder i Malaysia. Sorterat efter färg och material ligger glasbitar, plastsaker, metall eller tegelskärvor i högar som vore de vetenskapligt sorterade och insamlade.

Insamlingen ser först ut att vara på låtsas, lite skämtsam, men blir i den västerländska museihistorien snabbt på riktigt. I sina verk gör Gill det tydligt att vad vi historiskt samlar på och hur urvalen sker är en historia blind för såväl kön som ras. I andra verk går hon i dialog med andra konstnärer som i ”Looking for Marcel” där hon med hjälp av fotografier letar efter spåren av konceptkonstens störste hjälte Marcel Broodthaers, fast i miljöer och landskap långt ifrån den europeiska konsten.

Det är två rika konstnärskap som visas som sedan länge är etablerade på den internationella konstscenen. Men medan Groths utställning är väl sammanhållen av en envis linje, är de olika nedslagen i Gills sviter mer sporadiska och ger inte helt och hållet rättvisa åt helheten. Samtidigt så är styrkan i både Groths och Gills konst att de visar hur det är just genom detaljerna vi kan veta något om världen.