And there was light är en påkostad satsning på den italienska renässansen, som förknippas med humanismens framväxt, alliansen mellan konst och vetenskap och nya upptäckter, men också med politiska intriger. Bakom produktionen står utställningsproducenten Excellent Exhibitions och Göteborgs marknadsföringsbolag. De fantasisummor som nämnts för kostnaderna har väckt både nyfikenhet och misstro, och inslagen av reklambranschens kommersiella formspråk har såväl retat som lockat. Med kritiskt sinne i behåll och en sund distans mot effektsökeri finns det dock fynd att göra där.
Presentationen utgår ifrån de tre italienska mästarna Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael. Ett 50-tal originalverk suffleras energiskt av modern multimediateknik med filmprojektioner, pekskärmar och ljudspår. I ett tjugotal sektioner visas målningar, skisser, modeller och reproduktioner sida vid sida – men utan att förhållandet mellan original och kopia lyfts fram som ett i sig intressant spår.
I centrum, genom ett pansarglas, möter vi La bella principessa – enligt senaste rön ett nyupptäckt verk av da Vinci. I samklang med tidens porträttkonventioner avbildas hon i profil. Vacker och gåtfull, både utsatt för vår blick och undflyende med sina hemligheter, fjärran från vetenskapens mätbara värden och beviskedjor (som redogörs för i Martin Kemps och Pascal Cottes nyutkomna bok). Bland de andra guldkornen finns här Rafaels skälvande studier och Michelangelos fortifikationsskisser .
Ambitionen att visa de tre renässanskonstnärerna i ett helt nytt ljus uppfylls dock inte. I grunden rör det sig om den förhärskande historieskrivningen med genikulten i centrum. Rivaliteten mellan Leonardo, Michelangelo och Rafael (även Tizian omnämns i detta sammanhang) är dessutom ett spår som redan följts i konsthistorien och belysts av bland annat konsthistorikern Rona Goffen i Renaissance rivals (2002).
Tyvärr lider presentationen av en obalans mellan å ena sidan teknologiska finesser och å andra sidan underliga missar i den elementära utställningspedagogiken. Med hjälp av pekskärmar får vi ett unikt tillfälle att bläddra i ömtåliga anteckningsböcker. Databilder undervisar oss i grunderna för linjeperspektiv. Men det saknas en enkel instruktion för hur det utställda optiska instrumentet kan testas.
Med några få undantag är väggskyltarna sparsamma med information. För vägledningen står audioguiderna. Att lyssna igenom alla inslag tog upp emot tre timmar. Var uppmärksamheten mattas beror naturligtvis på många faktorer där individuella intressen och förkunskaper spelar in. Gemensamt för verkpresentationerna är dock att tonvikten oftast ligger på personhistorier – upphovsmännens, beställarens eller de avbildades.
Här missar man chansen att ge besökaren annat än biografiska redskap för bildtolkningen som skulle kunna göra dessa ofta storslagna verk mer levande. I ett försök att attrahera en så stor publik som möjligt och en satsning på helhetsupplevelsen försvinner dessvärre något i omsorgen om detaljerna.
Parallellt visas på Göteborgs konstmuseum ett 50-tal verk i de så kallade Italienska kabinetten. De ockrafärgade väggarna täcks med målningar, teckningar och grafiska blad av bland annat Lucas Cranach och Albrecht Dürer från museets samlingar. Bilderna grupperas kring teman som myter, kroppsideal med mera. Genom senare tiders verk visas renässansens påverkan på kommande generationer, men samtidigt förloras fokus. Varför kan inte Paris Bordones Jupiter och Io och Dürers Melancolia få det utrymme som de förtjänar?
