Att ge ut sina memoarer eller dagböcker påminner alltmer om en värnplikt. Ena gången är det fotbollsstjärnan som tar bladet från munnen. Andra gången är det den missförstådda och mentalt misshandlade dottern eller sonen som gör upp med sina föräldrar.

Vid mitten av sin levnads bana bestämmer sig Martin Wickström för att se tillbaka på sitt liv i bild. I en rik utställning som spänner över 36 år landar jag i tidigt 80-tal. Det ärsamplandets och approprieringens guldålder, en tid då högstämda konstnärstankar om originalitet fick maka på sig för frimodiga bildcitat.

Fascinationen för Öyvind Fahlström går som en röd tråd genom Wickströms 80- och 90-tal. Precis som hos föregångaren sipprar världspolitiken in i märkvärdiga målningar och installationer. Hos Wickström finns hänvisningar till atombomben och rymdkapplöpningen, till kärnkraftshaverier och den mer näraliggande tsunamikatastrofen. Det är en uppriktig melankoliker som formulerar sig.

I ett par nya målningar strålar kosmonauten Jurij Gagarins ansikte på segervisst 60-talsmanér. Referenserna till massmedia är lika medvetna som braskande. Även om Wickströms särmärke är att skapa krockar mellan oförenliga motiv så blir det på sina håll lite stumt. Det är som om bildbanken med de tidskrifter och tusentals klipp han samlat på sig under åren plötsligt skymmer sikten för vidare reflexioner.

Annat är det i de skickligt målade porträtten av Manhattans husfasader där färgerna glöder i det sena eftermiddagsljuset. Här har han på ett tydligare sätt frigjort sig från de fotografiska förlagorna. Wickström livas upp av fasadernas gäckande ljusreflexer men gardinerna i fönstren skärmar av för flanören som anat spår av liv bakom de massiva väggarna.

Wickström delar inte Fahlströms ihärdiga tro på politisk förändring. Han registrerar men har svårt att gripa in. Världshändelserna flimrar förbi och känslan av livets futtighet förstärks av scener som anknyter till livsfarliga expeditioner med ond bråd död.

Ett trettiotal nya målningar på väggarnasamsas med en fil av smäckra montrar som löper genom gallerirummen. I dessa tittskåp parafraseras flera tidigare verk, vilket ger en nostalgisk inramning. Utställningen är av det gedigna slaget och hör egentligen mer hemma på en institution. Men när ingen bjöd upp till dans tog Wickström saken i egna händer och gjorde sig själv till kurator.

Varken Moderna museet, Liljevalchs, Bonniers konsthall eller Magasin 3 har gjort någon utställning med Martin Wickström. Om hans verk hade krånglats in på någon av dessa institutioner hade det åtföljts av en katalog med essäer och program- verksamhet. Av resursbrist görs detta sällan i ett privatägt men högt siktande galleri.

Modernautställningen 2010 riktade in sig på det minerade fältet om konstnärlig forskning. I motsats till vad som presenterades då har Martin Wickströms utställning på Angelika Knäpper Gallery starka visuella kvaliteter. Om han kompletterade med en stringent teoretisk text borde han kunna disputera på sitt projekt.